Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Thomas Gür: De såg det komma - men lät det ske

Staten, som bestämmer flyktingmottagningens omfattning och försörjningsstödets storlek, samtidigt som den tvingar kommunerna att ta emot invånare som inte är självförsörjande, spelar Svarte Petter med kommunernas ekonomi. Det har varit uppenbart från första början.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det finns inget ärligt i bortförklaringar som ”vi var naiva” eller ”vi såg det inte komma”. Signalerna om vad som skulle komma har funnits länge och varit tillgängliga för var och en. Också till och med för den som bara har lärt sig de två första av de fyra räknesätten från lågstadiet (alltså addition och subtraktion).

Inte minst gäller detta dem, vilka inom ramen för vår representativa demokrati, har fått förtroendet att förvalta och leda vår statsmakt och våra offentliga system.

Ta det här med att kommunernas ekonomier nu vacklar på grund av den stora befolkningsökningen på senare tid. Den ökningen är till den absolut största delen betingad av den omfattande flyktinginvandring som har ägt rum under de senaste tio åren.

Grovt beskrivet har kostnadsfördelningen sett ut så här: Staten tar kostnaderna för asylsökande under prövningsprocessen. När den asylsökande har fått uppehållstillstånd, blir vederbörande kommunmottagen, som termen lyder.

Under två år får den kommunmottagna invandraren en etableringsersättning av staten, samtidigt som det förutsätts att vederbörande skaffar sig egen försörjning. Också kommunen får diverse etableringsstöd under tiden. Är inte invandraren självförsörjande efter denna period blir vederbörande hänvisad till försörjningsstöd, som socialbidraget numera kallas. Nivån på försörjningsstödet bestäms av staten, men kommunen står för kostnaden.

Och då vet vi också följande, att till för några år sedan tog det sju år innan ens hälften av en årskull av kommunmottagna flyktingar hade förvärvsarbete. Och då är förvärvsarbete dessutom definierat som att man har en inkomst (eller sjukersättning) som överstiger 1 timmes ersättning i veckan. Numera skryter regeringen om att denna mediantid (för de som blev kommunmottagna 2013 och 2014) pressats ned till fem år.

Den matematiska uträkningen är sålunda väldig enkel. I det förra fallet: Sju minus två är fem. I det senare fallet: Fem minus två är tre.

Alltså, även om hälften av alla kommunmottagna var fullt självförsörjande efter till och med så kort tid som fem år, så belastar majoriteten av dem kommunens ekonomi för mycket lång tid framåt. Den stora kostnadsposten för kommunerna blir givetvis alla nya invånare, inte minst anhöriginvandring där över 95 procent är undantagna från försörjningskravet, som ska ha kommunal service utan att de genererar motsvarande skatteintäkter.

Staten, som bestämmer flyktingmottagningens omfattning och försörjningsstödets storlek, och samtidigt tvingar kommunerna att ta emot invånare som inte är självförsörjande, spelar alltså Svarte Petter med kommunernas ekonomi. Och det har varit uppenbart från första början. Ty var och en som kan plus och minus, har kunnat räkna ut att en tid efter kommunmottagningen skulle det uppstå hål i kommunernas budgetar, beroende på hur många nyanlända man tog emot.

Systemet har framarbetats av samma partiledningar som dessa kommunala politiker, såväl på den moderata sidan (den tidigare regeringen som inte gjorde något åt systemet) som den socialdemokratiska sidan (den nuvarande regeringen som inte heller har gjort något åt det), som har burit upp och stöttat sina partiledningar.

Alla såg det komma. Nästan alla struntade i det.