Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson
Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson

Henrik Jönsson: De rödgröna alarmisterna bränner sin egen trovärdighet

Varningsropen om att en högerregering skulle riskera att fjättra Sverige i en evig fascistisk mardröm går inte att ta på allvar. De stärker i stället känslan hos många medborgare av att maktens representanter inte talar sanning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Någon gång under 1980-talet kom en polis till vår högstadieskola för att varna oss elever för droger. Han gav oss en påtagligt alarmistisk stridsskrift kallad “Haschboken”, och avslutade sin föreläsning med orden: “En kille i er ålder rökte hasch och fastnade i ett litet rum i sitt eget huvud. För många räcker det med ett enda bloss.”

Orden etsade sig fast i mitt huvud – men inte för att jag blivit negativt inställd till droger, utan för att det var första gången många av oss elever insåg att maktens representanter inte alltid talar sanning.

Strategin att utmåla högerblocket som en fara för demokratin har skapat en liknande reaktion. Varningsropen om att en högerregering skulle riskera att fjättra Sverige i en evig fascistisk mardröm överensstämmer helt enkelt inte med den verklighet majoritet av väljarna upplever – och har stärkt känslan av att maktens representanter inte talar sanning.

Centerledaren Annie Lööfs avgång är ett indirekt erkännande av att denna strategi slutligen nått vägs ände. Tvärtom har regeringspartiernas desperata försvar av en fiktiv “bred mitt” med ett urbant och akademiskt värdegrundsfokus drivit deras väljarunderlag till flankerna.

Arbetarrösterna, som vill ha mindre invandring och billigare bensin, har fortsatt fly till Sverigedemokraterna – och i utanförskapsområdet Rosengård i Malmö blev det islamistiska partiet Nyans näst största parti, i ett distrikt med 30,9 procent, i kommunalvalet.

Ingen av dessa grupper efterfrågar det socialliberala sammelsurium som Socialdemokraterna tillsammans med C och MP lyckats kompromissa fram. Denna situation har inte heller förbättrats av att regeringsföreträdarna konsekvent spytt galla över alla som visat minsta intresse för deras mer praktiskt orienterade rivalers politik.

Ändå framhärdar statsministern, och kopplar i sitt avgångstal samman ett för henne oönskat valresultat med föreställningar om våld. Det driver inte bara på den rådande polariseringen, utan gör även statsministern till galjonsfigur för den uppbragta vänsterflank som likställer valresultatet med demokratins undergång.

Detta innebär att man inte bara synar väljaropinionen, utan även att man dubblar den aggressiva retoriska insatsen – för med ett växande Nyans i utanförskapsdemografin och med ett centerparti i en smärtsam reorienteringsprocess har man just nu inget annat val.

Risken med denna typ av retorisk radikalisering är dock att man helt förbrukar sitt kvarvarande förtroendekapital när det under mandatperiodens gång visar sig att högerregeringen varken avskaffade demokratin eller upprättade en fascistisk polisstat.

Resultatet av polisens överdrivna kampanj mot hasch blev inte att 1980-talets ungdom skrämdes bort från cannabismissbruk – utan att många elever istället började misstro exakt all information som myndigheter tillhandahöll.

Den läxan framstår som lika angelägen för politiker som för poliser, för ytterst tenderar det att vara den som överdriver, skrämmer upp och far med osanning som själv sitter fast i ett litet rum i sitt eget huvud.