Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Aleksandra Boscanin: De förlorade arbetarna

Att se till att Alliansen inte får, eller snarare inte vill ta emot, SD:s stöd är Socialdemokraternas enda chans att kunna fortsätta regera.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti lider av en smärre identitetskris. Allt färre identifierar sig som arbetare, samtidigt som de som identifierar sig som arbetare i allt lägre utsträckning också identifierar sig som socialdemokrater. I den senaste opinionsundersökningen från SVT/Novus hade Sverigedemokraterna gått om Socialdemokraterna bland arbetare och är numera största parti i denna grupp.

Samtidigt som Socialdemokraterna förlorar kärnväljare till Sverigedemokraterna pågår det en dragkamp mellan Vänsterpartiet och den borgerliga oppositionen; där Jonas Sjöstedt (V) vill dra Socialdemokraterna – och Sverige – mer vänsterut än vad oppositionen vill tillåta. Något som illustreras av att de förslag som i huvudsak varit eftergifter åt Vänsterpartiet – som att mer eller mindre förbjuda vinster i välfärden, eller att höja marginalskatterna – också är de som oppositionen mest högljutt hotat att fälla.

Att Löfven trots detta kunnat leda en så svag regering genom nästan en hel mandatperiod beror inte på god förhandlingsförmåga, utan på att oppositionen varit ännu svagare och splittrad. Och om det är någonstans Socialdemokraterna faktiskt varit framgångsrika så är det när kommit till att utnyttja denna svaghet.

Se bara på hur Socialdemokraternas försökt – och i viss mån även lyckats – öka beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna. Det handlar inte primärt om att öka avståndet mellan de egna väljarna och SD, utan snarare om att öka avståndet mellan Alliansen och SD. 

Att se till att Alliansen inte får, eller snarare inte vill ta emot, SD:s stöd är Socialdemokraternas enda chans att kunna fortsätta regera; att se till att de åtta borgerliga regeringsåren i efterhand ses mer som en paus i den socialdemokratiska hegemonin, än som slutet på den. 

Här är det bara att gratulera Socialdemokraterna, för de har lyckats få både Liberalerna och Centerpartiet att köpa deras problembeskrivning: Om man så bara pratar med SD så legitimerar man inte bara rasism utan också nazism. Ingen av dessa partier bryr sig om vad man pratar om eller vad man eventuellt kommer fram till, trots att det är vad som torde vara relevant. Bara att prata anses vara förkastligt. 

Det är i ljuset av detta som attacken mot Moderaterna från finansminister Magdalena Andersson, som ersätter statsministern i Almedalen, ska betraktas. Andersson menar att hon är ”bekymrad” över att Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson (M), inte helt stängt dörren till ett ekonomiskt-politiskt samarbete med Sverigedemokraterna (Expressen 4/7). Det är ett märkligt utspel med tanke på att Kristersson senast för några dagar sedan stod på en scen i Visby och tydligt uttryckte att han vill budgetsamarbeta med SD lika lite som han vill budgetsamarbeta med V. Men genom att måla upp bilden av att M genuint vill ha ett långtgående samarbete med SD är mycket vunnet, och då får sakligheten stå tillbaka.

Förutom att försöka svartmåla motståndaren hann Andersson också med ett större sakpolitiskt utspel i Almedalen: Statsbidragen till kommuner och landsting ska höjas med minst 20 miljarder för att kunna upprätthålla nuvarande kvalitet i välfärd. Att det behöver satsas så stora pengar för att bibehålla status quo i ett läge när välfärden på många håll fungerar undermåligt är ett kvitto på att det inte går lika bra för Sverige som finansministern vill ge sken av. Väljarna lär vara föga imponerade, i synnerhet de förlorade arbetarna.