Flera förklaringar har förts fram till de höga dödstalen i Italien under coronaepidemin. En är att italienarna gärna bor i flergenerationsfamiljer där de i mellangenerationen tar hand om både sina barn och sina gamla föräldrar. Det antas öka risken för smittspridning mellan generationerna. Underförstått skulle Sverige i just detta fall ha en fördel av att äldre ofta bor isolerade eller vårdas på offentliga institutioner.
Frågan är hur det är med den saken. I tisdags beslutade regeringen att införa nationellt besöksförbud på äldreboenden. 43 svenska kommuner uppger att de redan har bekräftat smittade på sina boenden, ytterligare 51 kommuner misstänker att de har det. I Stockholm är läget värst. Där har var tredje äldreboende fått in smittan (SR 2/4).
I skrivande stund finns inte uppgifter om läget i Göteborg, men situationen lär förvärras runt om i landet. I Göteborg kommer coronasmittade patienter vårdas på en särskild avdelning på Bagaregårdens äldreboende, något som anhöriga befarar kan leda till smittspridning i huset (GP 26/3).
Det saknas idag smittskyddsutrustning på sjukhusen, vilket utsätter både patienter och sjukvårdspersonal för fara. På äldreboendena är skyddet många gånger obefintligt och helt beroende av att rutiner följs. Men det behövs också nya rutiner. Fortfarande förekommer det att äldre personer måste ta sig till sjukhus eller vårdcentraler för rutinundersökningar, vilket i sig är en stor riskfaktor.
Till detta ska läggas hemtjänsten, genom vilken många äldre, i många fall, kommer i kontakt med ett dussintal personer på en vecka. Personalen använder idag skyddsutrustning om klienten redan är sjuk, men riskerar omedvetet smitta de som fortfarande är friska.
I slutänden är det med andra ord inte alls säkert att Sverige har ett bättre utgångsläge än Italien när det kommer till skydda den äldre befolkningen från smitta. Vi har en bättre folkhälsa när det kommer till rökning och antibiotikaresistens som kan hindra allvarliga följder av smittan, men förutsättningarna att skydda riskgrupperna från att bli smittade får betecknas som minst lika dåliga som i andra länder.
Sverige är ett land som berömmer sig om att ta hand om sina utsatta medborgare. Men inte minst när det kommer till de äldre kanaliseras denna ”omtanke” genom byråkratiska strukturer. De äldre blir därför extra sårbara för byråkratiska misstag och slentriantänkande.
Det är sant att ingen kunde förutspå just denna epidemi. Men att en världsomspännande epidemi (pandemi) förr eller senare skulle inträffa har varit känt länge. Vi har expertmyndigheter som påtalat behovet av att ta höjd för pandemier. Det är egentligen inte konstigare än att man förbereder sig på jordskalv om man bor i ett jordbävningsområde, även katastrofen bara väntas komma en gång på hundra år.
Folkhälsomyndigheten har länge uppmanat regionerna att ha skyddsutrustning lagrad för en sådan här situation. Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå att sådant kan vara svårt att köpa på världsmarknaden under en global pandemi. Ändå försummades det av ansvariga politiker och tjänstemän. Nu är det sjukvårdspersonalen och riskgrupperna som får betala priset.
I Sverige finns en olycklig tradition av att ”skylla på systemet” när stora misstag begåtts. Om ingen brydde sig om beredskapen tidigare så var det ingens fel. Men det är just det tänkesättet som skapar ett följa John-beteende där det inte lönar sig att ta ansvar eller driva för stunden kostnadskrävande och obekväma ståndpunkter. Att gå till botten med vem och vilka som brustit i sitt ansvar är därför viktigt. Inte i första hand för att sätta åt någon enskild, utan för att bryta med denna ansvarslöshetskultur inför framtida kriser.
