En viktig uppgift som läkare, är att sjukskriva folk. Sjuka människor ska inte arbeta. Åtminstone inte på ett sätt som gör dem mer sjuka. Med det sagt har vi ändå ett gigantiskt problem i den moderna världen som faktiskt snarare handlar om att vi sjukskriver för mycket.
Man behöver inte vara särskilt lutheranskt lagd för att inse några enklare fakta. För det första är isolering en av de mer destruktiva sakerna man kan utsättas för när man mår psykiskt dåligt. Att bara dra ner persiennerna och helt avsäga sig det normala livets vedermödor kan vara mycket lockande om man känner sig nedstämd eller utbränd. Att undvika allt som inger ångest kan synas vara en bra strategi för den som lider av sådana besvär. Tyvärr visar alla vetenskapliga studier dock att den typen av beteenden i dessa situationer är det sämsta man kan göra.
Detta vet varenda psykiater. Ändå sjukskriver vi folk på denna typ av grunder på löpande band. Över tid eskalerar detta oavbrutet trots en kortare nedgång under alliansregeringens första tid vid makten. Att sjukskrivningarna till följd av psykiatriska problem av olika slag kommer att fortsätta öka att exponentiellt nu när man ska ta bort tidsgränsen på dem är inte direkt en vild gissning. Snarare fullkomligt givna fakta.
Ni kanske frågar er varför? Är det inte så att folk som är sjuka verkligen är det och då ska ju inte en politisk åtgärd spela så särdeles stor roll. Och jo, sjuka är verkligen sjuka. Problemet är att för varje psykiskt sjuk person som de facto har legitima vetenskapligt robusta skäl att inte arbeta på grund av sin sjukdom, går det mellan tio till hundra som snarare har relativa problem. Problem som visserligen är obehagliga men som man inte kan sjukskriva bort. Problem som sjukskrivningen förvärrar.
Och om man från politiskt håll inte ser detta? Om man går stick i stäv mot vetenskap och beprövad erfarenhet borde effekten bli att folk slutar lyssna på politiker. Tyvärr vet dock inte folk i allmänhet om detta utan tror att det handlar om allmänt ideologiskt tyckande åt varsitt håll. Man väljer då att tro på dem som pratar om de sjuka och svaga på ett sätt som låter humant. Det är fruktansvärt att låta psykiskt sköra människor arbeta kan det till exempel heta. Eller, stackars de utförsäkrade människor som inte har rätt till sjukpenning. Att som läkare stå emot denna föreställning och bli allmänt ansedd som elak är inte lätt.
Rätt till sjukpenning ska den ha som är sjuk. Inte den som anser att arbetskamraterna mobbar honom eller henne. Det är en facklig fråga som inte alls har med psykisk sjukdom att göra. Att man mår dåligt för att man till exempel spelat bort alla familjens pengar eller för att man skilt sig är ju självklart. Men det är inte i enlighet med vetenskap att sjukskriva någon mer än ytterst kort för något sådant. Livet bör istället gå vidare så normalt som möjligt. Så det är inte snällt att sjukskriva människor utan grund. Det är kravlöst. Kravlöshet är helt enkelt elakt. Även om det kommer ut förklätt till fina demagogiska utläggningar ur en politikers mun.
