Länge var det svårt att diskutera politisk islam och islamism i Sverige. Kritiska röster som varnade för islamistisk extremism stämplades som rasister av politiker, debattörer och aktivister. Det var först när Islamiska staten var på frammarsch och västvärlden drabbades av en rad jihadistiska terrorattentat som hotet från islamismen blev uppenbart.
Mycket beror också på att vi som engagerade oss i det offentliga samtalet om politisk islam aktivt ansträngde oss för att särskilja på islamism som politisk ideologi och islam som religion som utövas av miljontals fredliga människor världen över. Alla muslimer är inte islamister, skrev vi. Bara en minoritet av världens muslimer är islamister, fortsatte vi. Gjorde man inte denna tydliga distinktion i texter om islamism riskerade man nämligen anklagelser om att man generaliserar hela folkgrupper och drar alla muslimer över en kam.
Numera är det få som förnekar hotet från islamism eller avfärdar islamistkritiker som främlingsfientliga röster. Ja, islamism och islamister är ett vedertaget begrepp i vår samtida samhällsdebatt.
Men nu tycks vi stå inför ett annat problem: att islamism används som förklaringsmodell när vissa muslimska grupperingar i Sverige agerar antidemokratiskt, när det egentligen kan handla om ett mycket bredare problem än så.
Det finns två tydliga exempel på detta. Antisemitismen hos vissa muslimska grupper i Sverige, inte minst vad gäller det utbredda judehatet i Malmö, kan ibland beskrivas som ett islamistiskt problem. Så beskrevs även den folkliga mobben bakom påskhelgens våldsamma korankravaller i våra socialt utsatta bostadsområden. Undertecknad har själv gjort sig skyldig till sådana förklaringar. Men är det verkligen så enkelt?
När en imam i Malmö uttrycker grovt judehat inför sina församlingsmedlemmar måste det inte nödvändigtvis vara ett uttryck för någon form av islamistisk extremism, och därmed en politisk uppfattning. Det kan helt enkelt vara produkten av de sociala och kulturella normer han burit med sig från hemlandet.
Det gäller även upploppsmakarna under korankravallerna. Går det verkligen att beteckna många av de som kastade sten mot polisen, vandaliserade fordon eller agerade allmänt hotfullt som ett gäng övertygade islamister som egentligen vill ha ett islamiskt kalifat där religionen genomsyrar hela samhället? Eller kan det helt enkelt handla om värderingar man tagit med sig från sina hemländer och som nu krockar med Sveriges liberala demokrati?
En absolut majoritet av länderna i Mellanöstern har exempelvis blasfemilagar som förbjuder smädande yttranden om islam, dess symboler och texter. En majoritet av länderna förbjuder också människor från att lämna den muslimska tron.
Undersökningar visar även på ett stort folkligt stöd (74 procent) för att den islamiska rättsordningen sharia ska ligga till grund för den offentliga makten, enligt amerikanska Pew Researchs attitydundersökningar bland flera länder i Mellanöstern. Samma undersökning visade att endast 53 procent i regionen stöttade rätten för kvinnor att själv bestämma om man vill bära sjal och hela 87 procent ansåg att kvinnan i ett äktenskap bör lyda sin make.
Likaså visar attitydundersökningar om antisemitism i Mellanöstern att antijudiska föreställningar är utbredda i den islamska världen (ADL). 74 procent av de tillfrågade i Mellanöstern ansåg exempelvis att judar är mer lojala mot staten Israel än det land man faktiskt bor i. 65 procent ansåg vidare att judar ligger bakom de flesta av världens krig och konflikter. Och 73 procent hyste antisemitiska föreställningar om att judar har för mycket inflytande över den globala ekonomin.
I en svensk studie om antisemitism i olika grupper i Sverige år 2005 framkom det att 39 procent av de som betecknade sig som muslimer hyste antisemitiska föreställningar. I en annan studie som genomfördes av Berlin social science center några år senare svarade 37 procent av de som identifierade sig som muslimer att man "inte kan lita på judar". I attitydundersökningar från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter svarar dessutom en överväldigande majoritet (67 procent) av svenska judar att de upplever att händelser i Mellanöstern utlöser antisemitiska stämningar i Sverige.
Det här är siffror som givetvis kan användas för att argumentera att politisk islam och islamism är utbrett i Mellanöstern. Men främst är det nog en indikator på att liberala värderingar, som omfattar grundläggande principer om individuell frihet, jämställdhet, antirasism och likabehandling, har ett svagt stöd i dessa muslimska länder.
Det är därför inte konstigt att anta att grupper som kommer hit från dessa länder kan fortsätta hysa dessa värderingar och åsikter i Sverige. Inte minst mot bakgrund av hur dåligt Sverige varit på att integrera nysvenskar, motverka boendesegregation och uppställa tydliga krav för att erhålla välfärdsförmåner och medborgarskap. Värderingar kan så klart förändras, men de försvinner inte över en natt.
Då blir man inte förvånad över att Malmö numera är internationellt ökänt för omfattande judehat eller att folkmobbar i våra utsatta bostadsområden angriper poliser av ren ilska och vrede för att en dansk-svensk provokatör eldar upp heliga skrifter.
Men att reducera dessa värderingskonflikter till att främst handla om islamister riskerar dock att leda oss till fel åtgärder. En sådan utgångspunkt kommer nämligen att koka ner till lösningar med det huvudsakliga syftet att bemöta och motverka islamistisk organisering. Skattepengar till islamistiska organisationer ska stoppas, friskolor som drivs av islamister ska stängas eller islamistiska predikanter utan rätt att vistas här ska utvisas. Det är förvisso nödvändiga åtgärder för att bekämpa islamistiska miljöer i Sverige, men det kommer inte bita på den mer övergripande problematiken med icke-liberala värderingar som förekommer i vissa invandrargrupper i Sverige. Det är en utmaning mycket större än islamismen.
