Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dan Korn: Dansen runt majstången är en demokratisk uppvisning

Att våga vara en del av gemenskapen och vara en i gruppen är lika nödvändigt för en demokratisk ledare som det är förhatligt för diktatorn.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När upptäcktsresande förr kom till främmande länder märkte de överallt att folk brukade samlas till dans, som ofta övergick till extas. Liknande berättelser finns från alla världsdelar och mer än en upptäcktsresande drog paralleller till liknande seder hemma i Europa.

Från Europas alla hörn berättas också om dans kring eldar och majstänger. Dagarna för dessa festligheter kunde variera. Midsommar firades över stora delar av Europa, men liknande festligheter förekom också vid andra tillfällen på året.

När vi samlas till dans på midsommarafton utför vi en urgammal tradition som försvunnit i stora delar av Europa. I Dalarna är det fortfarande vanligt att festligheterna pågår i flera dagar och samma sak berättar Carl von Linné från Västergötland 1747, att ”drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla wis, årligen dansade natten för och efter Midsommarsdagen”.

När människor rör sig i takt i stora grupper skapas en stark vi-känsla. Det vet militärer och det är själva syftet med militärisk taktfast drill. Samma sak vet varje arrangör av rockkonserter.

I slutet av 1800-talet ägnades mycket lärd möda åt begreppet ”massan” och Gustave Le Bon skrev sin kända bok Psychologie des foules (1895, Massans psykologi 1912), där han förklarar Franska revolutionen som en masspsykos. Både Hitler och Mussolini var påverkade av den boken, särskilt orden om att en stark ledare kan fånga upp massan och göra den till sitt lydiga medel.

Men fullt så enkelt var det inte. Barbara Ehrenreich visar i sin bok Dancing in the Streets (2007) att både nazister och fascister snabbt kom på att det var livsfarligt att låta tusentals människor röra sig i takt samtidigt.

Manifestationer som partidagarna i Nürnberg övergick snabbt till att vara uppvisningar, där människomassorna såg på parader och olika former av eleganta föreställningar, men inte själva deltog. Och även detta var något man mest ägnade sig åt under de första åren efter Hitlers maktövertagande.

Det finns nämligen en sak som gått hand i hand med fenomenet människor som dansar i grupp sedan urminnes tider och det är dess starkt utjämnande kraft. Människorna känner sig som delar av en enhet och i det ingår att man förlöjligar den som vill vara förmer än de andra.

Ledaren kan alltså inte alls leda massan, som Le Bon menade, utan massan kan komma att ta ner ledaren på jorden. Medeltida karnevaler kunde ibland övergå till angrepp på adelsmän.

I Sverige hörde det till att överheten på midsommar umgicks med vanligt folk, att de vanliga hierarkierna var upplösta. I min egen hemsocken Råda trådde patron på Råda säteri långdansen med sina torpare och statare genom salarna och i Mölnlycke tappade patron själv upp öl till sina arbetare.

Den starka vi-känslan har alltid baksidan att den motverkar individens frihet. I dansen måste alla samarbeta, men det måste vi också i ett demokratiskt samhälle. Att våga vara en del av gemenskapen och vara en i gruppen är lika nödvändigt för en demokratisk ledare som det är förhatligt för diktatorn.