Kulturpolitik är sällan en het potatis. Men inför årets riksdagsval fick frågorna framträda lite mer än vanligt, inte minst då det är något som engagerar Sverigedemokraterna. En av dessa frågor är den eviga debatten om huruvida det är dags att införa en svensk kulturkanon.
Endast två partier vill ta fram en sådan – SD och KD. M tycker att det vore svårt att genomföra i praktiken men att det är en ”angelägen och intressant tanke” (SR 31/8). Med tanke på att högersidan vann valet är frågan inte oangelägen.
De konservativa brukar peka på Danmark som föregångsland. Vårt broderfolk tog fram sin kulturkanon år 2006. Men vad finns egentligen i den?
108 verk av varierande slag har valts ut. Här hittar vi H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, dramaserien Matador och filmen Babettes gästabud. Men vi hittar även operahuset i Sydney (ritat av den danske arkitekten Jørn Utzon), Kevihjulet (det hjul som sitter på kontorsstolen) samt filmen Kalle Anka och den gyllene hjälmen från 1954 (som inte har kopplingar till Danmark, men har vikingatema och anses vara betydelsefull för dansk barnkultur).
Det slutar inte där. 2016 tog regeringen fram en ”Danmarkskanon”. Det är en lista med tio värderingar som, tja, representerar den danska folksjälen. Några av dessa värden är ”frihet”, ”hygge” och ”föreningsliv”.
Danmarks kulturkanon visar att det danska kan vara precis vad som helst. Och det är just därför den praktiska tillämpningen av kanonidén kan bli riktigt märklig.
LÄS MER: Syna er egen kulturpolitik, Miljöpartiet
Ska skolelever i Kungälv sitta och diskutera Skogskyrkogården i Stockholm? Den är trots allt upptagen på Unescos världsarvslista. Eller ta del av vasilica, en högtid som främst firas av romer från Balkan? Den klassas trots allt officiellt som en del av Sveriges immateriella kulturarv. Varför inte. Men det är tveksamt ifall de skulle känna en större samhörighet med den svenska folksjälen efter det. Förmodligen skulle känslan av exkludering och alienation förstärkas oavsett grunder: regionala, etniska, religiösa eller könsbaserade.
Tankarna far till Mikael Niemis klassiker ”Populärmusik från Vittula” och hur huvudpersonen från tornedalska Pajala rasar över skolböckernas Sydsverigefixering:
”Vi fick lära oss Kinnekulle, höjd 306 meter över havet. Men inte ett ord om Käymävaara, höjd 348. Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan och Gallan eller vad de nu hette, fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle dugit till bäckflottning.”
Nej, låt oss slippa kulturpopulismen. Vår folkgemenskap kommer inte stärkas av en debatt om huruvida Billy bokhylla är ett uttryck för den svenska civilisationens storhet. För det är sådana debatter en kulturkanon förutsätter. Inte bara vilken av Strindbergs pjäser som är mest betydelsefull.
Däremot borde vi klart satsa mer på läsning av klassisk svensk litteratur i skolorna. Då kan särskilt framtagna läslistor vara en god hjälp för lärarna. Där platsar Mikael Niemi alldeles utmärkt.
