Att ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett etablerat uttryck i kriminella kretsar. Det innebär att en minderårig på väg upp i hierarkin begår ett grovt brott, som ett mord, vilket ger fyra års sluten ungdomsvård. När han, för det handlar nästan uteslutande om män, kommer ut är han en fullvärdig medlem av det kriminella gänget.
Det är svårt att genom behandling få en ungdom med en sådan inställning att ändra sitt beteende på bara ett par år. Men det är vad Sverige försöker göra med grovt kriminella ungdomar. Den som är över 15 men under 18 när brottet begås blir i regel inte dömd till fängelse utan till sluten ungdomsvård. Denna vård utförs av Statens institutionsstyrelse på så kallade SiS-hem.
Tanken är att de intagna ska få stöd i en hemlik miljö för att lämna den kriminella banan. De som arbetar på SiS-hemmen är dock inte utbildade av Kriminalvården. Personalen består i stället av behandlingsassistenter, psykologer, sjuksköterskor och lärare.
Den här kombinationen av grovt kriminella ungdomar och en mjuk vårdmentalitet har lett till en ren katastrof.
Expressen har i ett reportage träffat anställda på ungdomshem runtom i landet. Det som framkommer är en arbetsmiljö präglad av hot och våld.
Besticken har bytts ut mot plast eftersom intagna använder matknivar och gafflar som vapen mot personalen. De anställda kan få avföring, hett kaffe och möbler kastade mot sig. Tillhyggen smugglas in och används för att bruka våld. Personalen hinner ofta inte ta rast eftersom de inte kan lämna en kollega ensam med ungdomarna. Anställda har inga befogenheter att använda pepparsprej eller liknande vid hotfulla situationer. I stället ska våldsupptrappningen lösas med samtal.
Trakasserierna fortsätter även utanför arbetet. Vänner till de intagna stryker runt utanför personalens hus. Sociala medier används för att dödshota personalen och deras barn.
I snitt sker det åtta incidenter om dagen, vilket är en sexfaldig ökning jämfört med 2012.
LÄS MER: Sverige illa förberett att hantera ungdomar som mördar
De intagna som är medlemmar i kriminella gäng är ofta inte intresserade av terapi eller undervisning. De sitter av tiden, eller försöker rymma, något som inte är ovanligt. Befogenheterna personalen kan vidta är begränsade, inte minst sedan FN:s barnkonvention blev svensk lag.
Det måste finnas en misstanke om att ungdomen använder en surfplatta för att beställa droger eller kontakta andra kriminella för att personalen ska kunna förvägra användningen. Men detta blir svårt när ungdomen skriver på ett annat språk. Visitationer får inte ske rutinmässigt, inte heller drogtester.
Situationen är ohållbar. Dessa ungdomar, som ofta hinner bli vuxna under tiden de befinner sig på ungdomshemmet, är inte pojkar som hamnat lite snett och med stöd snabbt kan komma på rätt köl igen. De är grovt kriminella som har begått allvarliga brott.
Det finns en riksdagsmajoritet för att låta Kriminalvården ta över ansvaret. Det är en bra idé. Men det finns också ett motstånd, inte minst bland akademiker. De kriminella ungdomarna är utsatta barn som behöver stöd, skrev exempelvis 16 forskare i kriminologi och socialt arbete i vintras (Expressen 11/2). Just barnkonventionen används ofta som ett argument till varför samhället måste behandla de kriminella ungdomarna varsamt.
Men förutsättningen för att vård över huvud taget ska kunna bedrivas är att situationen på hemmet är hanterbar för personalen. Och att behandlingstiden är tillräckligt lång för att ge effekt. I dagsläget blir de korta vårdtiderna, det vill säga strafftiderna, istället ett skäl till att just unga används som utförare av grova brott.
Samhället har ett ansvar att stötta ungdomarna att avbryta sin kriminella bana, ja. De ska få vård och stöd. Men här talar vi om 17-åringar som mördat, inte tolvåringar som snattat godis.
LÄS MER: Tre år på vårdhem inte rimlig påföljd för mord
LÄS MER: De kriminella klanerna har tagit Göteborg som gisslan
