Tolv grader, ösregn och ont i halsen. Och det är bara augusti. Bara början på en lång, kall, blöt, förkyld höst. Jag påminner mig själv om att de faktiskt inte är lyckligare i Kalifornien med sitt härliga väder. Alla tror ju det, till och med de själva när de tillfrågas, men i lyckomätningarna landar de på i stort sett samma nivåer som vi. Antagligen beror det på att de är så vana vid sol och värme och tar det fina vädret för givet.
Ingen risk för vår del.
Vilket väl borde innebära att vi blir desto gladare när vädret är fint hos oss? Jag bestämde mig för att ta reda på det. Under några veckor mätte jag lyckonivåerna på ett tusental slumpmässigt utvalda människor runt om i Sverige, överlag var de lika överallt. Men när jag matchade lyckomätningarna med väderstatistiken blev mönstret tydligt – när solen sken över en viss stad var människorna där faktiskt lite lyckligare än genomsnittet. Allra gladast var de om vädret hade varit dåligt dagen innan. Då hade de alternativet färskt i minne – den fina solen är sannerligen ingen självklarhet.
Lite som hälsan, tänker jag som har ont i halsen. För jag tänker ofta på den när jag är sjuk. Det är nog egentligen bara då jag faktiskt tänker på hälsan, på vad skönt det är att inte vara sjuk. Jag känner mig aldrig så frisk som precis efter att jag varit riktigt förkyld. De flesta verkar fungera likadant, för när jag frågade folk när de senast var förkylda och jämförde deras lyckonivåer visade det sig att de som nyligen blivit friska faktiskt var lite lyckligare än andra, det kunde hålla i sig i flera dagar - så länge de hade alternativet färskt i minne.
Jag påminner mig om de där studierna, om hur glad jag var häromdagen när solen tittade fram och hur skönt det faktiskt var innan jag fick ont i halsen. Vad bra jag kommer må sen när det slutar regna och jag är frisk igen.
Och så tänker jag på vad många andra saker jag tar för givna som ju är helt fantastiska. Jag har ett jobb att gå till, som jag nyss haft semester från. Barnen har en skola som börjar igen. Helt gratis. Blir jag allvarligare sjuk än halsont kan jag få hjälp med det. Vad det än är. Jag lever i ett land där det blir förstasidesnyheter när en partiledare rasar över att det inte går att se OS på teve i sommarstugan, tänk vad lite vad vi har att bekymra oss över. Vad mycket jag tar för givet.
Jag ska försöka påminna mig om det oftare. Uppskatta och vara ödmjuk inför alla möjligheter jag har fått istället för att ta dem för givna, göra något bra av dem. Inte fasen har de allt det där i Kalifornien. De flesta i världen har inte allt det där.
Dessutom har jag en väldig massa regniga dagar att se fram emot i höst som kan göra mig lycklig att se solen igen. Och ett gäng ytterligare förkylningar att bli frisk ifrån. Hurra…
