Donald Trump är en snäll person. Han har sagt det själv, massor av gånger. De flesta verkar tycka likadant. Inte att Donald Trump är en snäll person, men precis som Donald tycker de att de själva är det. I alla fall när jag frågar dem, då svarar nio av tio i vårt land att de skulle beskriva sig själva som snälla personer. Majoriteten av alla människor jag frågar i en stor undersökning tycker att de är snällare än de flesta andra.
Det är förstås statistiskt omöjligt för de flesta att vara snällare än de flesta, men väldigt mänskligt att tänka så. Och väldigt härligt. För det är ju helt fantastiskt att så många människor ser sig som snälla och vill göra snälla saker (för det vill de förstås också när jag frågar dem). Vem vill inte leva i ett sånt underbart land? Inte konstigt att så många söker sig hit.
Vilket får mig att tänka på tiggarna. Jag har ju tänkt en del på dem, som du kanske vet. Hur det är att sitta med utsträckt hand och behöva lita till andra människors snällhet. Men jag har också tänkt på vad de där utsträckta händerna säger om oss, hur vi reagerar på dem. Vad betyder det att vi allt oftare vänder bort blicken, fnyser åt dem, att majoriteten i de senaste opinionsundersökningarna vill förbjuda tiggare? Vi är ju snälla människor?
Kanske är det i själva verket just därför vi reagerar som vi gör och därför opinionen har svängt på ganska kort tid till att vilja förbjuda tiggare – för att vi är snälla och vill göra snälla saker? Det går liksom inte ihop att å ena sidan låta bli att hjälpa någon som behöver hjälp och å andra sidan vara en snäll människa. Ju fler gånger vi möter utsträckta händer och ju fler gånger vi inte hjälper, desto mer frustrerande blir det. Det är väldigt mänskligt att reagera så, men också väldigt farligt.
För det enklaste sättet att lösa frustrationen över att det inte går att få ihop att vara en snäll människa som allt oftare påminns om att vi inte hjälper någon är att komma fram till att det måste vara något fel – på dem. De är för många, de kräver för mycket, de är kriminella och allt vad vi kan tänka oss. På så sätt kan vi vara snälla människor utan att hjälpa.
Paradoxalt nog skulle vi förmodligen vara mer välvilligt inställda och göra fler snälla saker om vi inte såg oss själva som snälla människor. Då skulle vi inte känna oss frustrerade och hotade de gånger vi inte har möjlighet att vara snälla – för ingen har möjlighet att vara snäll jämt. Tiden, pengarna, vi själva räcker inte till allt. Men det är inte en fråga om allt eller inget.
Varje snäll sak du gör räknas och hjälper någon. Må det vara att ge till välgörande ändamål, hjälpa nån i halkan, låta nån som har bråttom gå före i kön, hjälpa nån som inte kan skotta snö själv, ge nån sin plats, några uppmuntrande ord. Det går inte jämt, men gör det när du kan.
Om vi alla gör snälla saker när vi kan istället för att vara upptagna med att vara snälla skulle vi nog få mycket mer gjort och leva i ett ännu bättre land (och vem vet, Donald Trump kanske inte skulle vara president i USA).
