Det kommer allt fler förslag på att återinföra den år 2007 avskaffade fastighetsskatten. Och argumenten för införandet är lika omoraliska och inkonsekventa som de som anfördes till fastighetsskattens försvar innan den försvann.
Eftersom den skatt som staten tar ut från sina undersåtar, handlar om relationen mellan medborgaren och den offentliga makten, har vi medborgare rätt att ställa krav på varifrån och på vilket sätt skatten inhämtas.
I ett öppet samhälle, som präglas av viktiga fri- och rättigheter så som likhet inför lagen, likabehandling och konsekvent agerande från staten, finns det vedertagna principer om hur skatt kan uttas. Legitimiteten härleds från dessa rättigheter.
En sådan princip handlar om skatteförmåga: Endast intäkter som ger förmåga att betala, ska leda till skatt. En annan princip är likformighet: Skattereglerna ska leda till en likformig och rättvis beskattning, där rättvisa definieras som just likabehandling (och inte lika utfall, eftersom lika utfall kräver olika regler).
Likformighet innebär också att ingen ska behöva betala skatt två gånger på samma transaktion eller innehav. Förmögenhetsskatt (liksom arvsskatt) är därmed förkastligt, eftersom förmögenheten är en ackumulation av redan beskattade pengar.
En tredje princip är den om neutralitet: Beskattningen ska vara lika för olika handlingsalternativ.
Fastighetsskatten bryter mot samtliga dessa principer. Den beskattar en tillgång och inte en inkomst. Om du köper ett hus för beskattade pengar, får du med fastighetsskatten betala skatt en gång till. Om du äger en oljemålning eller en diamantring till samma värde som en fastighet, betalar du inte skatt på tavlan eller ringen.
Ibland försöker man tafatt anföra principiella motiveringar för fastighetsskatten med att den är kopplad till avdragsrätten för de lån man har tagit för fastighetsköpet – men även fastigheter utan lån beskattas. Någon gång sägs att boendet i fastigheten är att se som en kapitalavkastning – men med samma befängda argument skulle man beskatta varma ytterkläder, eftersom dessa avkastar skydd mot kyla.
Då fastighetsskatten inte går att försvara principiellt, motiveras den på pragmatisk grund, med statsnyttan – vad som är bäst för staten. Resonemanget är att staten behöver inkomster, och eftersom fastigheter inte flyttar, är de lätta att beskatta. Fastigheter beskrivs som en stabil skattebas. Argumentet framförs både från höger och vänster.
Men då kan man med bättre logik anföra att staten borde beskatta flyktiga skattebaser istället, eftersom deras flyktighet skulle ge ett bättre signalsystem för när skatterna uppfattas som för höga eller illegitima. I dag vill man beskatta fastigheter med en procent per år av taxeringsvärdet. Vad hindrar staten att framöver höja den andelen till två, fyra eller tio procent?
Men viktigare är att argumentet att fastigheter ska beskattas för att deras ägare inte kan flytta, vilar på samma grundresonemang som en flåbuse som framhåller att han hellre rånar äldre kvinnor med rullatorer, än unga män utanför en budo-lokal, eftersom de förra inte kan slå tillbaka eller springa ifrån honom.
