Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Peppe Larsson: Därför stannar poliser i yrket

Stödet från medborgarna är en viktig förklaring till att inte fler poliser lämnar yrket. Det skriver polisen Peppe Larsson i en gästkrönika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Var är polisen? Det är frågan som allt fler ställer sig sedan polisens omorganisation påbörjades för snart två år sedan. Vittnen och brottsoffer, åklagare, försvarare, kvinnojourer och räddningstjänst. 

Hur kommer det sig att en omorganisation med syfte att bli fler poliser i kärnverksamheten, närmre medborgarna, fått motsatt effekt? Svaret är enkelt. Personer utan insikt i hur polisen som organisation fungerar har haft alldeles för stort mandat. Samtidigt som höga polischefer valt tystnaden och stöttat detta feltänk i stället för att visa polishjärta och stå upp mot felaktigheterna. Vi är där vi är och tyvärr är det ni medborgare som får ta konsekvensen. 

Med fler poliser i kärnverksamheten kan brott förhindras vilket leder till färre brottsoffer, färre utredningar i balans (vilket betyder att de inte utreds) och ett tryggare samhälle. När specialiserade "tjuvligor" åker runt och begår brott måste vi tidigt kunna sätta in en resurs för att gripa och lagföra. Lösningen heter polislönesatsning, höjt ob-tillägg och förkortad arbetstid för dem som jobbar skift. 

Självklart går denna negativa trend att vända men det krävs krafttag, omgående. Tre poliser om dagen lämnar yrket. Vi har svårt att fylla utbildningsplatserna till polisutbildningen och till våren kommer 140 av 800 platser att stå tomma . Fler poliser lämnar yrket än nya som börjar. Då spelar det ingen roll att Stefan Löfven nyligen påtalade att regeringen satsar på fler utbildningsplatser. Löfven lyssna, vi fyller inte utbildningsplatserna!

När jag för elva år sedan tog mina första staplande steg in på Polisutbildningen i Umeå var det med stolthet. Med en känsla av att ha valt rätt yrke. Ett yrke där jag skulle göra skillnad. Träffa nya människor i svåra situationer. Gripa kriminella och få dem lagförda. Skapa trygghet. Jobba brottsförebyggande. Få rätt förutsättningar att utföra arbetet och få uppskattning från chefer. 

I takt med att åren gick började jag mer och mer inse att Polismyndigheten inte var den väloljade och fullt fungerande myndighet jag från början trodde. I dag finns knappt tid till att jobba brottsförebyggande, det kanske viktigaste uppdrag vi har. 

På många håll i landet bemannas inte våra radiobilar (som åker på 112-jobb) utan att kollegor jobbar övertid. Skottlossningar och mord har blivit vardag och enklare brott får läggas åt sidan. Vi klarar inte längre av vårt uppdrag, det måste vi vara ärliga med. 
Jag är inte ensam om att känna som jag gör och ni undrar säkert varför jag inte bara lämnar yrket? Om det ändå vore så enkelt. Jag har ett jobb, där yrket i sig är det roligaste jag haft, där kollegorna är drivna, kunniga och engagerade. Jag önskar bara att villkoren speglade arbetsuppgifterna. 

Vi hjälper människor i nöd, personer som gått vilse i skogen, personer som står på broräcken och tänker ta sitt liv. Vi hjälper män och kvinnor att komma ur trasiga och destruktiva förhållanden. Vi upprätthåller lag och ordning och gör vad vi kan för att ni ska känna trygghet i helgnatten. Vi värnar demokratin och står som mänskliga sköldar mellan rätt och fel, vi möts av sten- och glasflaskor, och vi gör det varje dag, året om. 

Som polis på ingripandeenheten möter jag dagligen brottsoffer. Alla med olika berättelser och upplevelser. Lika ofta möter jag gärningsmän. Inte sällan otrevliga, aggressiva och nedlåtande. Ord som fitta, hora, rasist- och fascistsvin är vardag. Inte för att det egentligen är något att bry sig om men vi är inte mer än människor, blir cyniska och behöver avlastning. Det är där som ni kommer in, ni vanliga uppskattade medborgare.

Det är er vi träffar när vi får tid över till att fotpatrullera. Det är ni som kommer fram och pratar, frågar och lämnar tips. Det är ni som ser att vi längst ut i verksamheten går på knäna.  Det är ni som förstår att vi har för dåliga villkor. Det är ni som uppskattar oss, som ser arbetet vi gör och framför det i positiva ordalag. Det är ni som är ovärderliga och ger energi. Det är tack vare er som mina kollegor och jag stannar kvar inom polisen.