Jag tycker om service. Jag gillar att kunna fråga och få hjälp av en människa. Jag uppskattar inte butiker där personal ersatts av en scanner. Jag har svårt för restauranger där jag ska klicka på en padda istället för att beställa av en servitris. Och jag ogillar företag som skyr all mänsklig dialog, där all kontakt ska ske via hemsidan. Men jag accepterar det. Sådan är kapitalismen.
Det jag inte klarar av är när myndigheter gör samma sak. När de instanser som ska tjäna folket flyr uppgiften och hänvisar till en hemsida. Det gör väl inget om det är myndigheten för kulturanalys eller dito för hemslöjdsfrågor (ja, de finns i verkligheten), men det gör mycket om det är arbetsförmedlingen.
I skrivande stund försöker jag anställa en man som kom till Sverige som flykting. Han berättade att han är berättigad till en ny form av stöd som kallas nystartsjobb. Jag behövde bara kontakta arbetsförmedlingen, sa han.
Jag går in på deras hemsida. Ler först lite när jag ser att de tagit efter de sämsta företagen och verkligen ansträngt sig för att man inte ska ringa dem. Känner mig lite smart när jag rutinerat under fliken "arbetsgivare" lyckas hitta det väl gömda numret. Jag får prata med en dataröst. Den frågar mig vad jag vill ha hjälp med. Anställa, svarar jag. Den förstår mig inte. Den frågar igen. Jag svarar igen. Den förstår mig inte. Jag hör hur jag till slut skriker motfrågan: ”Vad fan tror du jag vill om jag ringer till en arbetsgivartelefon!” Rösten svarar: ”Vad kan jag hjälpa till med?”
Jag hamnar till slut i en telefonkö. Efter 38 minuter får jag prata med en handläggare som informerar att han inte kan hjälpa mig via telefon, att jag måste fylla i blanketten från en dator. Det finns inget han kan göra. Nej, nu efter omorganisationen kan jag inte heller besöka ett kontor. Två månader senare och ifyllda blanketter så är det fortfarande inte klart. Jag vill bara anställa en person och myndigheten gör det näst intill omöjligt.
Jag läser SvD:s ledare om att cirka 700 000 utrikesfödda vuxna inte kan försörja sig själva. Det är fler människor än som bor i Göteborgs kommun. Sju procent av den totala befolkningen i Sverige. För att göra något åt detta är arbetsförmedlingen statens viktigaste vapen. Jag har anställt många via arbetsförmedlingen genom åren. Uppskattat myndigheten. Haft kontakt med fantastiska handläggare. Alla dom har slutat.
Någon kanske borde fråga sig varför. Omorganiseringen av arbetsförmedlingen är katastrof. Rummen är slutna mellan de olika insatserna. Ingen hand vet vad den andra gör. Den arbetslöse tappas bort i datoriseringen och avmänsklifieringen. Det sämsta av två världar har möts. Statens ineffektivitet och kapitalismens spariver på mänsklig service och kontakt.
Hade jag varit konspiratoriskt lagd kunde hela omorganisationen av arbetsförmedlingen vara infiltrerad av MUF med uppdrag att förstöra sig själv.
Måhända jag romantiserar tider som flytt, men jag saknar betongsossesamhället. Det samhälle som kunde vara väldigt trögt, men som faktiskt tjänade folket.
