Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Polisens krafttag mot ledarna i gängen kan verka avskräckande för unga personer på väg in i kriminalitet. Bild: Johan Nilsson/TT
Polisens krafttag mot ledarna i gängen kan verka avskräckande för unga personer på väg in i kriminalitet. Bild: Johan Nilsson/TT

Agnes Karnatz: Därför kan hårda tag mot kriminella verka förebyggande

Att polisen lyckats komma åt gängledarna kan fungera avskräckande på yngre personer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Över 50 gängmedlemmar, varav många i ledande positioner, har på senare tid kunnat ställas inför rätta i Sverige. Bevisningen från de krypterade Encrochattarna är visserligen omstridd, men att så många brottsaktiva personer frihetsberövats har nu lett till betydligt färre skjutningar. Oavsett hur åtalen slutar visar effekten hur viktiga de så kallade hårda åtgärderna är för att också förebygga nya brott.

I en intervju med TT (26/3) förklarar rikspolischef Anders Thornberg vilka möjligheter som finns. Nu har det uppstått en förvirring i de kriminella leden, eftersom det är de nu frihetsberövade ledarna som vanligtvis styr narkotikahandeln eller beställer mord. Men förvirringen kommer inte att bestå. Nya aktörer och ledargestalter kommer att stiga fram där det finns luckor. Därför är det nu och inte senare som de sociala insatserna måste mobiliseras.

Att polisen lyckats komma åt gängledarna skapar en osäkerhet hos många av de unga på väg in i kriminalitet. Riskerna med den kriminella livsstilen blir mer påtagliga. Medan det tvivlet finns kan skola, socialtjänst och andra nå ut och visa att alternativet fortfarande finns. Det går att välja något annat än kriminalitet.

Frihetsberövanden som öppnar för sociala insatser visar hur det som ibland kallas hårda tag samspelar med förebyggande åtgärder. Det handlar inte bara om att balansera straff med en hjälpande hand, utan också om att det ena lägger grunden för det andra.

Trots det handlar den politiska diskussionen alltför ofta om förebyggande insatser som en motsats till straff. I oktober skrev till exempel Lena Rådström Baastad, partisekreterare för Socialdemokraterna, i en debattartikel (SvD 5/10) att S ”både förebygger brotten och straffar brottslingarna”. Samtidigt anklagar hon bland annat Moderaterna för att bara förespråka åtgärder mot aktiv brottslighet, ”då det redan är försent [sic]”.

Det är ett vanligt argument att hårda straff inte har en särskilt stor förebyggande effekt, och att många grovt kriminella fortsätter att begå brott efter långa fängelsestraff. Men att bara titta på effekten för den som döms för brott är alltför smalt.

Även om de gängledare som nu är frihetsberövade kommer att återfalla i brott, har insatserna en klar effekt på de som står utanför. Bara det att skjutningarna har minskat drastiskt är uppenbart förebyggande. Dessutom odlas det tvivel som kan leda till att många unga lämnar kriminaliteten. När ledarna sedan kommer tillbaka har de förhoppningsvis färre underhuggare som kan driva narkotikahandeln och utföra beställningsmorden.

När den organiserade brottsligheten väl har slagit rot blir polisinsatser och påföljder en viktig grund för att de sociala åtgärderna över huvud taget ska nå fram.