Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Bild: Philip Davali
Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Bild: Philip Davali

Mathias Bred: Därför gick Danmark med i EU:s försvarssamarbete

Putins krig i Ukraina har fört de nordiska länderna närmre varandra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Danska folket sa tydligt ja till att skrota det gamla försvarsundantaget i onsdagens folkomröstning. Den danska regeringen kan därmed börja att delta i EU:s försvars- och säkerhetspolitiska arbete. Det har inte alltid varit särskilt uppmärksammat i Sverige, men Danmark har varit en tämligen skeptisk medlem av den Europeiska unionen. Landet har bland annat hållit sig med fyra så kallade förbehåll – undantag från att delta – i samarbeten om gränser, lag och rätt, valuta och försvarspolitik. Köpenhamn har med andra ord velat hålla nationalstatens kärnuppgifter borta från Bryssel.

I frågan om försvarssamarbete har den misstänksamma inställningen hos danskarna djupa rötter och handlar i hög grad om relationen till grannen i söder – Tyskland. Danmark har varit med i Nato sedan organisationens bildande men i både försvarsplaneringen och i internationella insatser har det lilla nordiska landet tytt sig till de anglosaxiska länderna. Mer än kanske något annat västeuropeiskt land har man försökt att odla den transatlantiska länken. Danmark deltog till exempel inte bara i kriget i Afghanistan utan också i Irak.

Men när Sverige satte upp EU:s insatsstyrka, Nordic Battle Group, var inte EU-landet Danmark med. En hög dansk militär förklarade ställningstagandet med att landet i händelse av krig skulle försvaras från London och inte från Potsdam (där de tyska ledningsstaberna finns). I stället var faktiskt Norge med – ett land som inte ens är med i EU.

Varför ändrar sig då danskarna nu? Ja, precis som med Sveriges, och kanske framför allt Finlands, ansökan Natomedlemskap handlar det om att ett tillfälle uppstod. Den danska regeringen antog förra året en utrikespolitik som har beskrivits som aktivistisk. Danmark ska enligt den gällande doktrinen vara en humanitär stormakt, men inte genom att passivt ta emot migrantströmmar, utan genom att aktivt bygga stabilitet ute i världen.

LÄS MER: Till försvar för våra värderingar

Den danska regeringen har pekat på Afrika som ett strategiskt viktigt område. Och om danskarna vill engagera sig mer i Afrika så är det mot EU och Frankrike som uppmärksamheten måste riktas. Därför var det gamla förbehållet mot europeiskt försvarssamarbete ett problem och det dröjde bara tio dagar efter att Putin invaderat Ukraina innan Danmarks statsminister Mette Frederiksen utlyste folkomröstningen. Det är tveksamt om resultatet hade blivit detsamma om kriget inte pågick i bakgrunden. I utrikespolitik handlar mycket om tajming.

Nu kommer vi sannolikt få se Danmark delta i EU:s insatser i Afrika och i olika samarbeten kring forskning och krigsmateriel mellan de europeiska länderna.

För Sveriges del är Danmarks ändrade linje en fördel. Våra länder har mycket gemensamt och Norden väger tyngre om alla är med. I Norge har faktiskt det danska valet, ihop med Sveriges och Finlands Natoansökan, väckt tankar på ett omtag också av den norska hållningen till EU. Det är faktum som vi inte riktigt hunnit reflektera över, men Putins aggression har fört de nordiska länderna närmare varandra. Nu finns snart en starkare nordisk grupp både i Nato och i EU.

LÄS MER: Kriget kräver vuxnare politiker