Därför flyger jag utan klimatångest

Att känna klimatångest har blivit ytterligare ett sätt att posera i stället för att vidta konkreta åtgärder för att kompensera för den egna klimatpåverkan, skriver gästkolumnisten Kajsa Dovstad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Jetmotorerna rusar, får fart på den tunga flygplanskroppen och lyfter oss upp i luften. Det pirrar av förväntan i min mage. Nästa gång vi får fast mark under fötterna är vi i Indien. Sol, salta bad och god mat väntar.

Egentligen borde jag ha ångest. Inte för risken att drabbas av magsjuka, bli jagad av gatuhundar eller antastad av främmande män. Nej, som god världsmedborgare borde jag känna klimatångest. Klimatångest har lite att göra med verklig ångest, som är ett tillstånd av mycket starka oroskänslor. Med ”klimatångest” menas snarare att känna skuld över det klimatavtryck som ens livsstil innebär.

ANNONS

Klimatångest fungerar som den moderna, medvetna människans bikt. Du har syndat, men genom att erkänna ditt misstag kan du få förlåtelse. Av vem är lite oklart. Den globala klimatutmaningen blir knappast mindre av att folk mår dåligt över att de har råd att resa över jorden.

Några av de allra mest medvetna axlar rollen som klimatpräster. I tid och otid förkunnar de sina budord. Allra mest på modet är just nu: Du skall icke flyga. För den som redan sett världen är det ingen uppoffring.

Vi andra, som fick hålla till godo med Sverige-semestrar under skolloven, inte flackade runt som backpackers efter gymnasiet och aldrig haft en arbetsgivare som betalat flyg och hotell i utländska storstäder, ska avstå från just det som ger klimatprästerna ”ångest”: upptäcka nya länder och städer.

Klimatångest är på så vis en ny sorts klassförakt. Det är fint att må dåligt över hur ens materiella överflöd påverkar miljön. Men för att kunna känna klimatångest måste man ha just materiellt överflöd. Missförstå mig rätt. Miljöförstöring är ett av mänsklighetens största bekymmer. Människor och företag måste i högre utsträckning betala vad utsläppen kostar. Att flygbränsle är nästintill skattebefriat i detta avseende är ett problem. Det är bra om enskilda individer vill ta ansvar och minska sitt klimatavtryck.

ANNONS

Klimatångest är dock inte särskilt konstruktivt. Däremot går det utmärkt att klimatkompensera genom att köpa regnskog eller betala extra för att öka mängden biobränsle i flygplanstanken. Det är moderna avlatsbrev, som faktiskt gottgör ens klimatsynder. De välbärgade klimatprästerna borde ha råd. Varför väljer de i stället botgörelse genom lidande? Kanske är just lidandet själva poängen.

Själv känner jag ingen klimatångest. Jag klimatkompenserar genom att varken köpa ekologiskt eller närproducerat och rösta på ett parti som vill bevara kärnkraften och tillåta genmodifierade grödor. Till skillnad från klimatprästerna försöker jag inte minska mitt klimatavtryck genom åtgärder som känns bra men som logiskt sett förvärrar problemen. En av de få sakerna klimatångest har gemensamt med verklig ångest är just att den kan bli irrationell.

Flyget står för ett par procent av världens totala koldioxidutsläpp. Det viktigaste är inte om västerlänningar avstår från att resa till Indien, utan huruvida Indiens fabriker drivs av kärnkraft eller kolkraft. När den indiska solen värmer min bleka hud njuter jag utan förbehåll. Nog tänker jag på framtiden när hemresan närmar sig. Vart ska jag flyga nästa gång?

Kajsa Dovstad
Kajsa Dovstad
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS