I dag, på nyårsafton, är det många som lovar mycket. Nästa år ska jag ta itu med träningen, laga hälsosammare mat, sluta röka, betala fakturor i tid, inte slösurfa så mycket… Nyårslöftena brukar handla om att bli en bättre människa.
Det finns gott om livsstilsmagasin och böcker som uppmuntrar en att lyckas. Glättiga omslag med slanka kvinnor som ler och äter sallad illustreras med uppmaningen att gå ner tio kilo genom att hitta rätt motivation: ”Så finner du inspiration till förändring! Åsa, 53: Jag lyckades gå ner tio kilo genom att fokusera på det positiva!”
Ofta handlar råden om att man ska hitta en träningsform man älskar. Detsamma gäller kostförändringar. Laga god, men nyttig mat, så kommer du inte vilja ha pizza.
Gemensamt är att tipsen förväntar sig att man ska börja älska något man avskyr. Bara man anstränger sig att ha den rätta inställningen kommer man bli en av alla dessa typer som sociala medier-terroriserar sina vänner med grönkålssmoothies och ”underbara” löppass.
LÄS MER: Ordning i skolan borde vara självklart
Tanken att man måste vara motiverad – i betydelsen känna vällust – för att göra något återfinns överallt. En lärares uppgift är inte bara att undervisa, utan att locka fram barnens inre lust att plugga, så att de slänger sig över gloshäftet. Man ska vara motiverad att gå till jobbet varje dag, motiverad att städa, motiverad att göra så gott som det mesta som är tråkigt.
Att leta efter en inre, sprudlande motivation till förändring fungerar säkert för en del. Men för andra går det inte. Vissa kommer alltid att tycka att det är godare med choklad än grönkål. Oavsett hur mycket de försöker.
Därför är hetsen om att vi måste vara motiverade hela tiden snarare ett hinder än en hjälp. Kraven blir för höga. Motivationsfilosofin säger inte bara att vi ska träna, vi måste älska det också.
Men man måste inte älska träning och nyttig mat för att uppfylla sina nyårslöften. Hur ska man göra då, kan man fråga sig. Om man inte kan hitta motivation är det väl kört?
Det finns ett enkelt svar på frågan: Man gör det ändå. Man tvingar sig själv. Trots att varje cell i kroppen stretar emot drar man på sig löparskorna.
Det kallas disciplin. Ett ord som inte står särskilt högt i kurs i dag. Det förknippas med något auktoritärt. Men självdisciplin handlar om att vara herre över sig själv. Att inte låta laster och lathet styra, utan att låta den rationella delen av hjärnan, som kan tänka långsiktigt, fatta besluten.
Självdisciplin är så klart svår att uppnå. Att tvinga sig själv att träna trots att man inte vill är inte kul. Men det är åtminstone en ärligare inställning än att desperat försöka hitta en inre röst som säger att man älskar gymmet.
Motivationshetsen förutsätter att människor är perfekta bara de letar tillräckligt mycket i det inre. Det är också ett tecken på att vi lever i en rastlös kultur som skyr allt som är tråkigt.
Men människan är av naturen lat. Den goda nyheten är att man kan stå över det. Och till slut, när man har tvingat sig själv tillräckligt många gånger, är det inte lika jobbigt längre. Då går det på rutin. Då gör man det ”rätta” för att det känns naturligt. Det Aristoteles kallade för en dygd.
LÄS MER: Stökiga klassrum är ingen naturlag
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.