Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Att bygga vackert, som detta hus är ett exempel på, anses i dag vara slöseri med pengar alternativt reaktionärt. Arkivfoto Bild: Bodil Bergqvist

Adam Cwejman: Därför är det så fult i Sverige

Det centrala värdet när det byggs i dag är kostnadseffektivitet. Skönhet och historia anses vara tomma floskler eller reaktionär smörja. Men strävan efter att omge sig med det som är vackert och trivsamt är djupt mänsklig. Den insikten måste ges större tyngd i dagens stadsplanering.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur blev Sverige så fult? Den frågan ställde sig journalisten och författaren Fredrik Kullberg och gav sig ut på en resa över hela landet. Svaret Kullberg fick kan man ta del av i reportageboken "Kriget mot skönheten" (Timbro 2020).

Från det rivna Marstrands turisthotell (som pryder omslaget) till ekologiskt utarmade kalhyggen i Jämtland möter Kullberg miljöer som gjorts fattigare och människorna som lever i dem.

Det är en sorglig berättelse. Hur kunde detta rika land som förskonats från krig och allvarligare farsoter under så lång tid frivilligt göra så mycket våld på all den skönhet, både den naturliga och den av människor skapade, som vi har omgivit oss med?

Det ligger väl snarast i svenskens självbild att vi lever i ett vackert land, fyllt av bildskön och behaglig natur och med byggnadsminnen som man gärna vistas i eller visar upp för besökare. Men under mer än ett halvsekel har det rivits och skövlats i en aldrig så omfattande skala.

Kullbergs bok handlar inte bara om att vi inte värdesatt det förflutnas byggnader och miljöer. Han beskriver hur ofta våra nybyggda miljöer byggs utifrån alla möjliga sorters hänsyn förutom de estetiska. En förment genomrationalistisk och nyttomaximerande filosofi står, enligt Kullberg, i vägen för skönheten.

I en licentiatavhandling skriven av Johan Bergqvist, som Kullberg citerar, beskrivs kärnfullt den problematiska inställningen till kulturhistoria i Sverige: "Frågor om hur det ser ut eller hur vi tillvaratar vårt kulturarv väger lätt i jämförelse med tekniska och ekonomiska frågor som kan mätas, värderas och jämförs med matematisk precision".

Svensk stadsplanering bygger på många långa, tunga och genomarbetade utredningar. Värdeorden är staplade på hög: Miljöerna ska vara levande, stimulera möten och skapa trivsel. Men ändå får vi monotona och karga miljöer utan vettigt stadsliv.

Andra personer Kullberg möter berättar var och en, på sitt sätt, hur rationalism - oavsett om det är marknadens eller statens - övertrumfar skönhet. Författaren och poeten Elisabeth Rydell beskriver en samhällsplanering som "utgår från en enda princip, nämligen att allt ska vara så billigt, enkelt och kostnadseffektivt som möjligt att framställa, sätta upp och underhålla".

Ett aktuellt exempel är hur de göteborgska hamnkranarna hanterats. Ett fåtal är kvar och verkar för kommunen mest ställa till med besvär. Framtiden för en av kranarna hamnade på Kulturförvaltningens bord och utreddes av tjänstemännen. Men utredningen berör knappt de kulturhistoriska aspekterna.

I tjänsteutlåtandet föreslås torrt att kranen ska ska avyttras. Dess "skick" gör att kranen inte anses ha något kulturhistoriskt värde. Som om avsaknaden av underhåll var det som avgjorde huruvida någonting är värt att bevara som byggnadsminne. Så slumpas ett av de tydligaste exemplen på Göteborgs långa historia som hamnstad bort i en mening.

Skönhet, historia, sammanhang och kontinuitet. För en känslolös rationalist låter det i bästa fall som tomma floskler. I värsta fall som någon sorts reaktionär smörja. Men i orden finns både betydelsefulla och enkla tankar: Värdet av att som människa trivas under den inte oanseliga tid vi tillbringar utanför våra hem. Vikten av att förstå att marken vi går på trampats av många andra före oss som på många sätt var lika, men också väldigt olika oss.

Våra livsmiljöer ger oss en form av sammanhang som är väldigt svår att planera fram med exakthet. Därför är det så viktigt att både behandla det förflutnas arv varsamt och samtidigt lägga stor omsorg på det framtidens svenskar ska uppleva.

Goda materialval, proportioner och utsmyckningar är enskilt inte mycket för världen. Men tillsammans kan de utgöra skillnaden mellan en miljö som uppfattas som ful och karg och en som skapar glädje och trivsel. Tyvärr har vi i våra nya miljöer ett häpnadsväckande överskott av trista, generiska och fullständigt karaktärslösa byggnader, parker och gator. Miljöerna i centrala Gullbergsvass som nu tar form är säkerligen högeffektiva och lättunderhållna. Men de är också plågsamt anonyma och monotona. Är detta de estetiska spåren av vår samtid vi vill lämna efter oss till kommande generationer?

Orsaken till all denna fulhet är inte bara svenska rationalismen som Kullberg tar upp. Det finns en annan ledande princip som länge eldat på såväl rivningar som avsaknaden av skönhet i det nybyggda: Estetisk relativism.

Oviljan från politiskt håll att låta stadsplaneringen utgå från hänsyn till skönhet bygger i stor utsträckning på att man inte vill ta ställning till vad som är vackert. Smaken är som baken hävdar någon. Vad som ansågs vackert förr är inte samma sak som vad som är vackert nu, tillägger kanske någon som tänkt ett varv till.

Politikerna som ju faktiskt sitter på makten att forma vår livsmiljö, vill inte ta ansvaret. De ska inte ta ställning till vad som är vackert, hävdar de. I stället reduceras de till förvaltare av regleringar, standarder och mäklare mellan intressekonflikter som kan uppstå när staden förändras. Det blir en enkel utväg för poliitiker att säga att smak och tycka är en individuell fråga. Då blir förödelsen av livsmiljön lättare att vifta borta: "Det är inte mitt ansvar!"

Olika epoker har förstås olika skönhetsideal. Men vad som glöms bort är att det finns tidlösa estetiska principer. Dessa har sorgligt nog helt tappats bort i vår samtid. Några engagerade medborgare, intresseföreningar och en och annan ledsen byggnadsantikvarie är ofta de enda som protesterar mot rivningar eller när nybyggen gör våld på en varsamt framväxt mijö. Det som borde vara ett självklart allmänintresse är reducerat till ett kuriöst särintresse.

Människans attraktion till vackra proportioner, material och symmetrier är inget snabbrörligt. Det är djupt mänskligt. Delvis har det att göra med uråldriga och djupa estetiska preferenser. Till viss del handlar det om närmast evolutionärbiologiska faktorer; vissa miljöer skapar mer trygghet och trivsel än andra.

Förståelsen för detta är i svensk samtid mycket låg bland politiker, byggbolag och bland de som borde vara den främsta garanten för skönhet i stadsrummet - arkitekterna. Dessa tre grupper utgör tillsammans en sorts ohelig allians mellan politikens dåliga förståelse för skönheten, marknadens förkärlek för kortsiktig vinstmaximering och arkitektskråets ovilja att befatta sig med dåtidens estetiska ideal.

Det finns undantag, och det ska vi vara glada över. Oppositionsrådet och gruppledaren Jonas Attenius (S) förelog i en debattartikel att kommande byggnader på den ännu obebyggda Skeppsbron i Göteborg skulle uppföras i klassisk stil. Vi får hoppas att det inte var en engångsföreteelse. Det står nämligen i Attenius och hans kollegors makt vända utvecklingen.

Även om det inte går att mäta vad som objektivt sett är vackert, kan man mäta vad människor anser är vackert. Gör en undersökning bland folk om vad de helst vill omge sig med: grå plåtfasader eller byggnader präglade av färger och former? Enkelt, mätbart, demokratiskt. Folks uppfattning om vad som är vackert borde spela roll. Eftersom varken byggbolagen eller arkitekterna är folkvalda kan vi faktiskt inte utkräva ansvar av dem. Men det kan vi utav politikerna. Deras ansvar är att kanalisera folkviljan och en majoritet är garanterat inte glad över förfulningen av Sverige.