I år är det 100 år sedan det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt hölls i Sverige. Jämfört med övriga Norden var Sverige sent med att införa kvinnlig rösträtt. I Norge genomfördes motsvarande reform 1913, i Danmark 1915 och i Finland 1905.
Även i dag ligger Sverige efter på ett plan. Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister. För tillfället innehas samtliga statsministerposter i de övriga nordiska länderna av kvinnor. Dessutom är ingen av dem första kvinna på den posten.
Nu är det knappast ett rimligt mått för att avgöra om ett land är jämställt. Exempelvis har både Indien och Pakistan haft kvinnliga premiärministrar, Indira Gandhi och Benazir Bhutto, men ingen skulle säga att de länderna är mer jämställda än Sverige för det.
Ändå är det lite pinsamt att Sverige ligger efter på det här planet eftersom det inte rimmar med den pompösa självbilden.
Svenska politiker gillar ju att framhålla Sverige som det mest jämställda landet i världen. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 deklarerade han att Sverige nu har ”världens första feministiska regering”. Svenskar klagar ibland på andra länder, inte minst på danskar, för deras bristande feministiska engagemang. 2015 kartlade Danmarks Radio och Sveriges Television skillnader i attityder mellan länderna, och kom fram till att 52 procent av svenskarna kallade sig feminister, men endast 27 procent av danskarna.
Under en tv-sänd debatt om den undersökningen skrattade S-politikern Veronica Palm rakt ut när Venstrepolitikern Jan E Jørgensen sa att han ansåg att Danmark inte behandlade kvinnor illa och att han därför inte kallade sig för feminist (SVT 17/12 2015).
Svenskar är kanske mer noga med etiketter. En annan sak som skiljer Sverige åt, och som kan vara en förklaring till varför Sverige aldrig har haft en kvinnlig statsminister, är den långa socialdemokratiska maktdominansen.
I de andra nordiska länderna har makten roterat mellan det socialdemokratiska partiet och de borgerliga. ”Socialdemokraternas dominans kan ha försvårat för kvinnor att ta sig fram”, sa statsvetaren Jenny Madestam som forskat om hur ledare väljs i partierna, när Norge röstade fram sin andra kvinnliga statsminister för åtta år sedan (SR 10/9 2013).
Men i Sverige har S mer eller mindre prenumererat på makten, vilket gjort att statsministrarna suttit väldigt länge på sin post. Exempelvis var Tage Erlander statsminister oavbrutet i 23 år. Partier som förlorar makten brukar vara snabbare på att byta ut sina ledare än partier som vinner val.
Den politiska kulturen i Sverige handlar också att premiera lång och trogen tjänst, enligt Madestam. Det har gjort det svårare för kvinnor, som traditionellt haft familj och barn att ta hand om och inte kunnat ägna tiden åt att sitta på möte efter möte med fackklubben eller i kommunfullmäktige.
Maktordningar hänger ihop och samverkar med varandra, brukar många feminister mena. I fallet med det svenska statsministerämbetets mansdominans verkar det stämma.
