Energiminister Anders Ygeman (S) har det hett om öronen. I somras drabbades Skåne av elbrist. För att råda bot på problemet tecknade Ygeman en uppgörelse med Eon och andra elnätbolag. Ministern slog sig för bröstet och hävdade att han hade avstyrt en kris. Men det kostade. Till DN säger Ygeman att Eon i praktiken ställde ett ultimatum till Ygeman: låt oss salta räkningarna till kunderna, annars lyfter vi inte ett finger för att lösa den här akuta krisen. Ygeman gick med på att elnätsföretagen skulle få höja avgifterna generellt. För Eon innebar det åtta extra miljarder från elkunderna de kommande åren.
Ännu värre är DN:s avslöjande om att myndigheten Svenska Kraftnät redan löser effektproblemet i Skåne – för enbart 20 miljoner kronor. Ministern hävdar dock på sin Facebooksida att detta bara är ett komplement. Ygeman menar att krisen inte kunnat lösas om han inte ingått uppgörelsen. Trots att hans egen myndighet, Energimarknadsinspektionen, sågat hans förslag om högre tillåtna avgifter och konstaterat att slappare gränser för vad nätbolagen får ta ut från kunderna inte behövs för att täcka investeringsbehoven.
Det här är inte vackert. Svenska elkunder betalar redan mycket. Elnätsjättarna höjer priserna – mellan 2012 och 2017 ökade de i snitt med över 25 procent – men vart går pengarna? Svaret är att de till stor del går i koncernbidrag. Alltså till ägarna. Eon Energidistribution gjorde en rörelsevinst på 5,17 miljarder kronor förra året. Tre fjärdedelar skeppades iväg till moderbolaget.
Någonting är ruttet på den svenska elmarknaden. Det finns en historisk förklaring till varför vi betalar så hutlösa elnätspriser. När den stora elmarknadsreformen genomfördes på 1990-talet var nätavgifterna en underprioriterad fråga. Det centrala för tjänstemännen och politikerna var avregleringen av själva elproduktionen och elförsäljningen. Man ska också komma ihåg att detta skedde under avregleringarnas storhetstid då politikerna hade en stjärnögd syn på privatiseringar som lösningen på många av Sveriges problem.
Tillsynen av det som av naturliga skäl inte kunde konkurrensutsättas hamnade på efterkälken. ”Som jag minns det var detta om skälighetsprövningen av nättariffer ingen viktig fråga för oss som arbetade med elmarknadsreformen”, skriver Håkan Hedén, som på 1990-talet var enhetschef för energifrågor på Näringsdepartementet och en av de ansvariga för den stora elmarknadsreformen, i en bok om den svenska elmarknadens historia.
En viktig orsak till att man inte kunde förutse dagens situation är också att ägarstrukturen på eldistributionsmarknaden såg helt annorlunda ut då. För trettio år sedan var över hälften av eldistributionen i kommunal ägo. Då fanns en naturlig politisk prövning av avgifterna. Men de stora bolagen köpte upp de små. Hedén skriver att den ”gängse uppfattningen” var att själva elhandeln skulle konkurrensutsättas men att kommunerna skulle behålla den regionala och lokala infrastrukturen. Så blev det inte.
Principen om att nätbolagen ska ta ut en ”skälig” avgift har sedan energireformen varit svår att definiera. Olika modeller för att räkna ut hur mycket företagen får ta ut i avgifter har avlöst varandra. Sedan 2012 bestäms nättarifferna i förväg fyra år åt gången. Och det är alltså dessa som elnätsbolagen har satt i system att överklaga till domstol. Det är dessa avgifter som Ygeman gladeligen höjer.
Maktbalansen mellan nätbolagen å ena sidan och myndigheten och konsumenterna å andra sidan är skev. Den förre energiministern Ibrahim Baylan förstod att han var tvungen att göra något åt detta. Men hans efterträdare uppvisar i stället en arrogans inför alla de konsumenter som svettas över stigande elräkningar. Inte heller har han någon förståelse vad hans jobb går ut på, nämligen att se till at reglerna om nättariffer anpassas efter lagstiftningens intentioner om skälighet. Att Eon kan pressa ut miljarder av kunderna och skicka upp som koncernbidrag är inte skäligt.
