I helgen kunde vi läsa om ”ölkriget i Göteborg” (GP 22/6). Stora bryggerier binder upp krogar att sälja deras produkter i utbyte mot investeringskapital till krogarna. Förlorare är främst de mindre bryggerierna som trängs ut, och i viss mån krögare som vill vara oberoende.
Det är i själva verket mer regel än undantag på konsumentmarknaden att producenter på olika sätt styr vad som säljs i slutledet till kund. Krog- och restaurangbranschen är snarast ett under av konkurrens i sammanhanget. Där existerar trots allt en del oberoende aktörer.
Om vi istället lämnar de alkoholhaltiga dryckerna och tar en titt på våra vanliga livsmedel så produceras nästan all mat vi köper av ett fåtal producenter. Här är det dock inte producentledet som har den egentliga makten (trots stark koncentration där också) utan de stora kedjorna. Enligt Konkurrensverket kontrollerade de tre största kedjorna (ICA, Coop och Axfood med Willys och Hemköp) 86 procent av dagligvaruhandeln i Sverige (2016). Bara ICA kontrollerar drygt 50 procent av livsmedelsförsäljningen.
Sverige (och våra nordiska grannländer) har en ovanligt hög grad av marknadskoncentration i dagligvaruhandeln. Fördelen är framförallt trygghet för konsumenten. Man vet vad man får. Nackdelen är förstås likriktning och låg variation. Det är oerhört svårt att slå sig in på marknaden som oberoende handlare. Till och med tyska Lidl, och danska Netto som nyligen köptes upp av Coop, har haft svårt att expandera i Sverige.
Möjligen är bristen på konkurrens en delförklaring till att priserna på mat är så höga i Sverige (sjätte dyrast inom EU/EES, enligt Eurostat). Livsmedelspriserna här är till exempel i snitt 15-16 procent högre än i Tyskland och Nederländerna (som ligger strax över EU:s snitt) och hela 27 procent högre än i Storbritannien (köpkraftsjusterat). Den som besökt en lågprisbutik i något av dessa länder vet att det går att få ihop en matkasse till betydligt lägre pris än i Sverige.
I viss mån spelar Sveriges geografiska utsträckning roll, liksom de relativt andra länder höga personalkostnaderna. Men dominanta aktörer som ICA kan i praktiken försvåra för konkurrenter att etablera sig, just genom samarbetsavtal med distributörer och producenter.
När Pensionärernas riksorganisation jämför priset för matkassar i olika delar av landet är Norrlandslänen dyrast. Där är konkurrensen också som lägst (ICA och Coop dominerar totalt). Västsverige är generellt billigare än Mälardalen. Halland och Värmland tillhör de billigaste landskapen, medan Västra Götaland och Göteborg ligger på rikssnittet (Stockholm och Uppsala ligger en bra bit högre).
Västsverige har en längre tradition med lågprisbutiker än andra delar av landet. Men många faktorer spelar in. Handlarna betalar högre hyra för sina lokaler i storstäder, samtidigt är distributionskostnaderna i regel lägre och omsättningen högre än på landsbygden. Men det är också ofrånkomligt att konkurrensen spelar roll. Den enda butiken i en stadsdel kan sätta höga priser, speciellt om kunderna är köpstarka som i Göteborgs innerstad.
Vilka slutsatser kan man dra? Regleringar, standardiseringskrav, skatter och höga personalkostnader gynnar stora aktörer på alla marknader. Men konkurrensen är inte heller given bara för att det finns en ”fri” marknad. Konkurrensen kan behöva hjälp. Göteborgs stad har möjlighet att i sitt planarbete se till att det finns möjlighet för olika aktörer att etablera sig. Även vi konsumenter bör tänka på att de små och oberoende handlarna och krögarna behöver allt stöd de kan få, åtminstone om vi uppskattar personlig service, konkurrens och variation.
