Polacker hedrar Warszawaupproret varje år.
Polacker hedrar Warszawaupproret varje år.

Cwejman: Sverige behöver en sundare patriotism

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

En gång om året tjuter sirener i Warszawa. Stadens invånare ställer sig upp och iakttar en tyst minut. Ingen rör sig. Det är en rörande syn. Människorna hedrar Warszawaupprorets deltagare som 1944 genomförde den mest omfattande motståndsaktionen under hela kriget mot den nazityska ockupationen. Nästan en kvarts miljon människor omkom och staden jämnades med marken.

Denna form av patriotiska handlingar är inte särskilt kontroversiella i Europa. Nationen och patriotism är ofta sammanlänkade med frihetssträvan, kamp mot ockupation och förtryck.

I detta avseende sticker Sverige ut. Vår avsaknad av kollektiva erfarenheter av ockupation gör oss närmast unika i Europa. Upplevelsen av en gemensam nation uppfattas av många svenskar som abstrakt och obehaglig. Något som flaggviftande rasister bryr sig om. Därför har vissa svenskar svårt att förstå norrmännens nationaldagsfirande på sjuttonde maj. Nationen är en anakronism, upprepar kritikerna pompöst.

ANNONS

De anser att nationen är en konstruktion och därför godtycklig. Därtill har nationen skapats för vissa specifika, ondskefulla och exkluderande, syften.

Att påstå att nationen är en social konstruktion är inget argumenti sig. Alla sociala relationer, såväl individuella som kollektiva, är konstruerade. Det säger inget om deras värde för människor. Att nationer och patriotism har använts för ondskefulla syften innebär inte att nationer aldrig kan användas för goda syften.

Den vanliga kritiken mot idén om nationen går ut på att man framhäver de värsta sidorna och glömmer de goda. En sådan kritik kan bara få gehör i ett land där erfarenheten av förlorad suveränitet saknas. De länder som har en fungerande offentlig patriotism förenas ofta av att ha upplevt ockupation och yttre tryck. Det moderna Sverige saknar en sådan berättelse.

Konsekvensen av detta blir att förståelsen för nationen ochpatriotismen är ofullständig och kritiken kategorisk i Sverige. Det vanliga tycks vara ett extremt avståndstagande eller ett närmast parodiskt bejakande. Något mellanläge är svårt att skönja.

I exempelvis Tallinn är det helt annorlunda. Vårt nära grannland Estland ockuperades först av tyskarna och därefter av Sovjetunionen. Landets institutioner, språk och kultur förstördes målmedvetet av ockupanterna. För esterna är dagens statsbildning en symbol för nationens överlevnad och sammanhållning efter svåra motgångar.

ANNONS

För att förstå vilken roll och möjlig potential nationen har kan man se på Östeuropa. Patriotismen och idén om nationen är självklar där. Den är en del av den gemensamma historiska berättelsen. Givetvis finns extremister också där.

Men för de flesta, från vänster till höger, är berättelsen om nationen kopplad till positiva värden: gemenskap och att överleva mot alla odds. Warszawaborna som hedrar de stupade i upproret är gemensamt förbundna genom historiens vingslag. Mellan dem existerar ett generationsöverskridande band som hålls vid liv. Liknande gemenskapsband är ovanliga i Sverige. Här är patriotism något fult och skamfilat som har monopoliserats av den yttersta högern.

Har den ens någon roll att spela på 2000-talet? Är det inte en föråldrad, och kanske farlig, idé? Många menar att globaliseringens tidsålder har gjort dylika identiteter överflödiga. Men troligtvis är det precis tvärtom. I en tidsålder då gränserna mellan länderna är mindre tydliga är värdet av en gemensam berättelse desto viktigare.

Kanske är det därför som många östeuropeiska länder har klarat globaliseringen så väl. Trots att en del drabbats oerhört hårt av finanskrisen och genomfört hårda besparingspaket har få högerextrema partier fått parlamentariskt fotfäste. Med Ungern som undantag är högerextrema partier helt perifera i de flesta östeuropeiska länder.

ANNONS

Sveriges avsaknad av en nationell berättelse kan stå oss dyrt. I tider av omfattande migration behövs den mer än någonsin. Sverige möter migranter med ett neurotiskt förhållningssätt till nationen. Istället för att se behovet av en gemensam berättelse ser man bara ett hot. I tider av rädsla och oro blir konsekvensen att berättelsen om nationen monopoliseras av ett fåtal. Hur kan man skapa gemenskap i ett samhälle där en av de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas?

ANNONS