Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cwejman: Stå aldrig på förtryckarens sida

Det spelar ingen roll om man gillar förövaren eller anser att personen gör något behjärtansvärt i andra sammanhang. Maktmissbruk och övergrepp, i synnerhet om de är sexuella, är vidriga. Det finns ingen förmildrande omständigheter eller skäl att släta över.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En av världens mäktigaste filmproducenter Harvey Weinstein har enligt vittnesuppgifter förgripit sig på ett dussintal kvinnor. För många var detta känt sedan många år tillbaka men Weinstein har hela tiden kommit undan. Skälet? Makt. Få, inklusive kvinnorna han förgripit sig på, vågade uppmärksamma eller polisanmäla Weinstein. Det krävdes att New York Times gjorde ett grundligt gräv.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Exemplet Weinstein är ingen engångsföreteelse. Det finns gott om aktuella exempel, även i Sverige.

Den före detta sverigedemokratiska riksdagsledamoten från Falköping Hanna Wigh berättade för några veckor sedan att en tidigare partikamrat tillika riksdagsledamot hade tafsat på henne. I stället för ett tydligt avståndstagande var det locket på från partiets sida. Samtidigt har Wigh fått utstå hot – med budskapet att hon inte ska smutskasta SD - och hennes bostad har blivit vandaliserad. Partiet sluter leden och stödet till Wigh lyser med sin frånvaro.

Övergreppen finns på alla samhällsnivåer. En person som företrätt unga asylsökande dömdes nyligen för sexuellt ofredande efter att ha tafsat på en fjortonårig flicka. Händelsen ägde rum på ett konfirmandläger där mannen var ungdomsledare. På nätet får han stöd av sina supporters, märkligt nog i huvudsak kvinnor som stödjer hans politiska aktivism. Detta medan brottsofferperspektivet är som bortblåst.

På Instagram har en svensk medieprofil offentligt gått ut och namngivit en välkänd skribent som hon anklagat för att ha drogat och våldtagit henne för elva år sedan, en händelse hon länge skämdes för att tala om. Först när hon fick reda på att flera andra kvinnor utsatts för skribentens ovälkomna närmanden vågade hon tala öppet.

Tystnaden från mannens kollegor och anhängare är, inte oväntat, total. Det är som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg så träffande beskrivit partikulturen inom Sverigedemokraterna: "Fram tonar en bild där en liten grupp män med makt håller varandra om ryggen" (AB 26/7).

Allt detta händer samtidigt som kampanjen #metoo, där kvinnor berättar om hur de utsatts för övergrepp och sexuella trakasserier, syns överallt i sociala medier. Syftet med kampanjen är enkel: Att kvinnor ska synliggöra hur vanligt det är med sexuella trakasserier.

Kontrasten mellan spridningen av #metoo-kampanjen och tystnaden (eller det öppna stödet!) ifrån männens tillskyndare är slående. Den illustrerar att det som pågår inte bara är en fråga om sexuella övergrepp utan om total avsaknad av principer. För det spelar ingen roll om man gillar förövaren eller anser att personen gör något viktigt eller behjärtansvärt i andra sammanhang. Maktmissbruk och övergrepp, i synnerhet om de är sexuella, är vidriga. Det finns ingen förmildrande omständigheter eller skäl att släta över.

Männen som nämns ovan har alla en sak gemensamt, utöver att de anklagats och i vissa av fallen dömts för att de förgripit sig på kvinnor: Någon har hållit dem om ryggen. I vissa av fallen är det troligtvis en bidragande orsak till att det har pågått så länge. Att vara tyst om sexuella övergrepp är att bidra till att de kan fortgå.

Så länge detta sker kommer sexuella övergrepp äga rum utan reaktioner, alltmedan förövarna kan luta sig mot sina positioner och allierade medan brottsoffren står ensamma. Att vända på den här orättfärdiga ordningen kräver att man ser sig om: Acceptera aldrig att sexuella övergrepp slätas över och stå aldrig på förtryckarens sida.