Under sent 1800-tal omgärdades Göteborg av stora lantegendomar på vilka fattiga torpare hyrde småhus med omkringliggande jordlotter. Många av husen finns fortfarande kvar och i Delsjöområdet har de omvandlats till föreningslokaler eller caféer.
Det som utmärkte torparna var att de varken ägde marken, huset eller ens redskapen som de brukade marken med. De hyrde det mesta och avtalen med markägaren var det som definierade torparens liv.
Förutom att torparen levde ett hårt, kort och fattigt liv finns det en väsentlig likhet med den på soffan halvliggande 2010-talsmänniskan: Båda hyrde ting som de frekvent använde i vardagen.
Någon gång mellan 2008 och 2013 förändrades den globala kulturmarknaden radikalt. Konsumenter gick i drivor över från att ha ägt film och musik till att använda strömningstjänster.
Diskussionen om piratkopior som så starkt präglade den offentliga debatten under 2000-talets första decennium blåste raskt bort. Alla var glada: politiker, företagen och inte minst konsumenterna som fick enkla och smidiga källor för rörlig bild och ljud.
Strömningstjänsterna möjliggjordes på grund av den exponentiella utvecklingen av bredbandshastigheten. Spotify gjorde CD-skivan omodern och Netflix och HBO har fått DVD-skivan att framstå som hopplöst passé.
Men det finns en baksida.
Under sommaren i år bannlystes 40 000 konton från den populära spelplattformen Steam som ägs av amerikanska Valve. Användare på tjänsten köper och spelar spel. Eftersom allt köps digitalt är spelen också bara tillgängliga genom tjänsten.
Skulle användaruppgifterna kapas, vilket inte är helt ovanligt, så har man plötsligt inte tillgång till sitt spelbibliotek. För vissa kan det röra sig om tusentals kronor investerade i spel som puts väck är borta.
Merparten av dem som avstängdes använde olika typer av fusk i sina spel, vilket är strängt förbjudet enligt Steams användarvillkor. Men ett fåtal av dem som stängdes av från tjänsten, och därmed förhindrades från att komma åt sina inköpta spel, var personer som inte gjort något fel - misstag från Steams sida. Dessa personer stod helt plötsligt tomhänta och desillusionerade. Trots att de hade köpt spelen så ägde de dem inte. Vad de hade köpt var rätten att, under vissa villkor, bruka spelen.
När man köpte en DVD-skiva, eller för den delen en CD-skiva med musik eller annat innehåll, så ägde man kopian. Visserligen fanns en rad förbehåll kring vad man kunde göra med innehållet, men skivan, den ägde man och gjorde vad man ville med. Det gick att modifiera och kopiera den för eget bruk. Vad vi numera gör är att vi leasar och lånar digitalt innehåll.
I takt med att digitala bedrägerier, i vilka stöld av digitala konton ingår, ökar kraftigt, vilket bland annat BRÅ visat i färska siffror, blir det aktuellt att diskutera på vilket sätt äganderättens hastiga sorti inom kulturkonsumtionen påverkat våra liv.
Leasing behöver inte vara något negativt. Att leasa exempelvis en bil är väldigt praktiskt: vi förlägger kostnader förknippade med ägandet såsom försäkringar, underhåll och värdeminskningen på ägaren. Samma fördel finns inte med en samling spel, musik eller film. Ägandet kostar inget. Däremot finns andra fördelar, tillgången blir enorm, likaså hastigheten. Vi slipper även skrymmande berg av DVD-skivor.
Men baksidan är att vi inte äger det vi så ofta konsumerar. Du har köpt rätten att under vissa villkor (nej, du har inte läst dem), bruka varan. Skulle du förlora ditt konto, bli bestulen eller (o)medvetet missbruka tjänsten riskerar du att förlora ditt vördnadsfullt organiserade bibliotek med innehåll. Likadant kan ditt bibliotek beskäras eller modifieras i takt med att rättigheter försvinner från tjänsten.
Vad detta innebär är att maktförhållandet mellan rättighetsinnehavaren och köparen drastiskt viktats till ägarens favör. Vår konsumtion av musik och film har blivit smidig och enkel. Samtidigt har vi låst in oss i ett system där vi görs beroende av strömningstjänsterna. Vi trivs där vi är, men är också inlåsta hos monopolistiska marknadsaktörer.
Det här tillståndet är bekvämt tills något tråkigt händer. De som ovetandes bryter mot ett användaravtal (eller felaktigt anklagas för att ha gjort det) har sällan någon chans att få upprättelse, och att komma fram till kundtjänsten hos vissa stora utländska företag är lättare sagt än gjort.
Torparen i Göteborg hade mycket svårare livsvillkor, men kunde i alla fall glädja sig med att det gick att få tag på markägaren och framföra klagomål. Dagens digitala torpare har sällan den förmånen.
