Trots alla konflikter kan muslimer och kristna förenas i vardagen. Det är docenten och skribenten Joel Halldorfs budskap i en hoppingivande artikel om religiös samexistens och gemenskap (Expressen 20/5). ”Bortom maktens korridorer” vävs de kristna och muslimska liven samman. Det är ett budskap som behövs i vår tid, hävdar Halldorf. För med ”så många röster som högljutt ropar att vi inte kan leva ihop, är det viktigt att också se den andra sidan: närheten i vardagen”.
Religion, sägs det ofta, är inte roten till civilisationens konflikter. Det är kampen om knappa naturresurser och inflytande det bråkas om. Religionen utnyttjas bara skamlöst av de som söker gudomligt stöd för sina materialistiskt grundade konflikter.
Ska man bortse från religionens centrala roll i mycket av samtidens lidande måste man emellertid agera lite som en marxist-leninist i förhållande till verkligheten: Läran är ofelbar, människan är det inte. Medan kommunismens katastrofer kunde förklaras av korrupta personligheter kan religionens elände förklaras av vantolkningar.
Likt marxist-leninisten lyckas den religiöse då obekymrat fortsätta prisa religionens enande andliga kvaliteter och gemenskapsbyggande kapacitet. Det är en exercis som garanterar att religionens problematiska roll i samtidens konflikter betraktas som perversa undantag och inte som normaltillstånd.
Ser man ut över världen märker man emellertid att där religion har huvudrollen i samhället präglas livet av konflikter. Med mer religion följer naturligt mindre samexistens. Den interreligiösa konflikten är normen, inte undantaget. Det blir lätt så när gudomliga läror med anspråk på att reglera allt mellan könet och räntan tävlar om makten över själarna.
Halldorf har rätt i en sak. Det andliga brödraskapet gör att avståndet mellan kyrkan och moskén ändå är kortare än vad det är till ”shoppingcentret”.
Men det är inte det gemensamma avståndet till shoppingcentret som främst förenar kyrkan och moskén utan närheten till förtrycket av homosexuella, apostater och minoriteter. Det skulle inte skada med klädsam ödmjukhet inför detta samförstånd i stället för from idealism som plockar de goda exemplen ur en värld av religiöst tyranni.
Religiös samexistens kan bevisligen bara existera i de samhällen där religionen stannar i människans privata sfär. Det är en nödvändig utveckling som kristendomen genomlevt i Västeuropa medan islam tycks gå i motsatt riktning.
Om kristna och muslimer verkligen ska förenas av något så är det av en gemensam respekt för religionens begränsade roll i samhället och individens frihet från förtryck. Mellanmänsklig samexistens uppstår nämligen trots, inte på grund, av religionen.
