Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Immun. Kjellberg visade sig vara ännu en av de som inte kunde fällas med kritik.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cwejman: Nu är outsiders inne

Alternativa auktoriteter, såväl politiska som mediala tar allt mer plats. Det är svårsmält för en maktordning som varit rådande under hela efterkrigstiden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När opinion drevs för att förbjuda slavhandeln i Storbritannien på 1700-talet tog det fem år att samla in 390 000 signaturer från människor bosatta i hela landet. I dag kan en motsvarande namninsamling ske på en dag. Det resulterar i tvära kast, både på marknaden och inom politiken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under början av 2000-talet talades det jämt och ständigt om hur internet skulle förändra allt. Inte mycket förändrades till en början. Börskrascher och spektakulärt övervärderade företag gav visst vatten på den gamla 1990-talskvarnen: Internet är kanske ändå en fluga. 

Men som med VR-glasögon, tillgängliga i primitiv form redan på 1990-talet men först användbara närmare 2020-talet, tar det tid. 

Internet som medium har först börjat förändra den politiska och mediala verkligheten när det växer upp generationer som är närmare användning av nätet än vad de är av TV, radio och papperstidning.

Det innebär också att vad som börjar som en medialt okänd folkrörelse snabbt kan överraska i olika sammanhang. När brittiska Labour skulle välja partiledare efter att Ed Milliband hade avgått visade få mätningar att Jeremy Corbyn hade stort stöd. 

Många, inklusive denna ledarsida, antog att Andy Burnham – som till slut fick 19 procent av rösterna mot Corbyns 59 procent – skulle vinna. Burnham var labouretablissemangets kandidat. När gräsrötterna insåg att de hade makten och kunde välta den gamla ordningen så gjorde de precis det.  

Samma hände med Donald Trump och det republikanska partiet i USA. Trump behövde varken medierna eller ens det republikanska partiets etablissemang, som till denna dag avskyr honom och i smyg väntar på att han ska ställas inför riksrätt. 

När Bernie Sanders utmanade Hillary Clinton gick utvecklingen även där blixtsnabbt. Clinton klarade sig med en hårsmån. Samtidigt hade Sanders visat att det enda som behövs, i en digital ålder, var folkets stöd. Detsamma gällde för Emmanuel Macron som i det franska presidentvalet avpolletterade såväl vänstern som högern från sina tidigare starka positioner.

Reaktionen från etablerade maktordningar inom partipolitiken, medier och företag har varit en blandning av chock och vrede. Men det går inte längre att vända utvecklingen, bara att anpassa sig till den.  

En illustrativ och tidstypisk konflikt var den mellan den ansedda amerikanska tidningen Wall Street Journal (WSJ) och Youtubes största kanal, ägd av svensken Pewdiepie. En 27-åring som i skrivande stund har 56 miljoner följare. I en artikel försökte en WSJ-journalist att på lösa grunder anklaga Pewdiepie, eller Felix Kjellberg som han egentligen heter, för att sprida rasistiska åsikter. 

Det hela påminde lite om Ardenneroffensiven: Ett sista tappert försök att vända krigslyckan och återfå initiativet i en konflikt som är dömd att misslyckas. Mediehuset mot enmanskanalen. Tidningen hörde av sig till Pewdiepies annonsörer, däribland Disney, som snabbt drog tillbaka annonseringen.

Pewdiepies anhängare lät sig inte övertygas. WSJ fick massiv kritik på nätet och trots att tidningen fick stöd av andra tunga medieaktörer lyckades de inte torpedera Pewdiepie. I stället fick han, inte oväntat, ännu fler följare och gjorde sig därmed ännu mer oumbärlig för Youtube. Händelseförloppet känns igen. 

Ju mer etablerade maktspelare stretar emot, desto mer populära blir uppstickarna och de nya maktaktörerna. Det spelar ingen roll om det handlar om Trump eller Pewdiepie. Många är trötta på att bli tillsagda vad de ska tycka, tänka och göra och kommer därför, likt trotsiga barn, att göra precis tvärtom.  

Att en av världens största och mest ansedda tidningar inte kunde fälla en 27-åring med ett Youtubekonto är inte bara sensationellt. Både konflikten i sig och dess utgång hade framstått som helt utomjordisk för bara något decennium sedan. 

Vad vi är vittne till är en maktförskjutning som både är hyperdemokratisk, av många kallad populistisk, men också instabil. Pewdiepie är ingen konstant, tvärtom kan han ersättas.

Många människor har röstat med fötterna. De har valt alternativa auktoriteter, såväl politiska som mediala. Det är svårsmält för en maktordning som varit rådande under hela efterkrigstiden. För de som vant sig vid att stå i talarstolen oemotsagda är utvecklingen skrämmande.  

Detta måste man förstå för att begripa mycket av det som händer i vår samtid. Att bli negativt porträtterad i klassiska mediekanaler är för personer som Jeremy Corbyn och Donald Trump inte en nackdel, snarare tvärtom. Kritiken de utsätts för blir för deras anhängare enbart ett kvitto på att de har satsat på rätt outsiderkandidat. Frågan är när den gamla makten inser detta.