Cwejman: Inkomst förklarar inte Sverigedemokraternas väljarstöd

Enkla ekonomiska förklaringar håller inte om man vill förstå vad det är som driver Sverigedemokraternas ökade väljarstöd i Sverige, skriver ledarsidans Adam Cwejman.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

I Aftonbladet Kultur skriver Magnus Marsdal, chef för den norska tankesmedjan Manifest att Sverigedemokraternas framgångar kan förklaras med finanskris, industrinedläggningar och högerpolitik.

Nyckelmeningen i Marsdals resonemang är att: ”Invandrarnas betydelse i detta resonemang är inte att de orsakar ekonomisk otrygghet, utan att vara syndabock för kapitalistiska problem som har sin orsak någon annanstans”.

Att det är invandrarna som får skulden är borgerligheten och högerpopulisternas fel, hävdar Marsdal. Skulle bara vänstern skött sitt pedagogiska uppdrag skulle alla inse att det är kapitalismen och Alliansens jobbskatteavdrag som är skyldiga till Sverigedemokraternas starka väljarstöd och invandringen skulle inte vara något problem överhuvudtaget.

ANNONS

Som stöd för sin tes hänvisar Marsdal till en studie av Sverigedemokraternas väljare. Det hävdas att det är inkomstfördelning och arbetslöshet som främst avgör om man röstar på SD eller inte.

Redan på 1990-talet var socioekonomisk status huvudförklaringen till högerextrema partiframgångar. Statsvetaren Hans Georg Betz skrev om de han kallade för ”losers of modernity” och observerade ett samband mellan väljarnas prekära livssituation och deras stöd för de högerextrema.

Till saken hör att Betz inte bara gjorde sig känd för att ha myntat begreppet ”losers of modernity”. Han blev även känd för att vara en av de första att kritisera det.

Att kunna förklara varför folk röstar på högerextrema partier är inte samma sak som att kunna förklara variationen i väljarstödet för dessa partier. Här avslöjar Marsdal att han är mer intresserad av att skylla väljarframgångar på kapitalismen och högern än av att förklara stödet för Sverigedemokraterna.

Om det finns ett sådant samband som Marsdal hävdar borde det väl vara enkelt att skapa en nästintill perfekt modell som kan förutse väljarstödet för högerextrema partier. Inkomstklyftor och inkomstutveckling skulle därmed kunna användas som exakta indikatorer.

Problemet för Marsdal, och andra som tror att det enkom handlar om materiella förutsättningar, är att det har provats. Många gånger om. I länder med små inkomstojämlikheter och högkonjunktur kan högerextrema partier växa som svamp efter regn. Medan de i oerhört ojämlika länder kan föra en tynande tillvaro.

ANNONS

Den magiska kausaliteten existerar inte. Att människors livssituation gör dem desillusionerade, bittra och besvikna på politiker kan få en rad konsekvenser på partipolitiska val. Att de råkar rösta på högerextrema partier är inte ett förutbestämt resultat.

Skälet till framgångarna är mångbottnat och kan inte reduceras till materiella omständigheter eller högerns dimridåer, vilket Marsdal menar.

Ett par exempel på motsatsen: I Lettland drevs högerextrema partiframgångar av den urbana lettiska medelklassen medan fattig landsbygd och rysktalande röstade vänster. I Polen är röstningen på nationalistiska partier geografisk, kulturell och kopplad till religiositet utöver inkomstindikatorn. I Italien röstade rika alpdistrikt på nationalistpartiet Lega Nord. I Sverige har SD oerhört starkt stöd i flera välmående skånska kommuner.

De så kallade efterfrågansfaktorerna – till vilka inkomstojämlikhet, socioekonomisk status, utbildningsnivå hör – är viktiga men kan inte isoleras från de många andra viktiga variabler som måste med för att förstå väljarstödets utveckling.

Utöver efterfrågansfaktorerna måste man dessutom lägga utbudsfaktorn: Vad erbjuder partiet? Hur sköter det sig? Är företrädarna proffsiga? Funkar partiorganisationen. Detta är något som partiet självt kan påverka, mer eller mindre framgångsrikt. Ett parti som förändras och städar sitt yttre förbättrar sina förutsättningar att attrahera nya väljargrupper.

År efter år hamras det in att Sverigedemokraternas väljare är outbildade, korkade, offer för nyliberalism och fabriksnedläggningar. I stället för att vända ilskan mot kapitalägarna och deras borgerliga allierade hatar de invandrare.

ANNONS

Men även en modernismens vinnare kan finna skäl att rösta på populistiska och invandringskritiska partier. Attityder, värderingar och upplevelsen av huruvida övriga partier sköter sitt jobb spelar roll. I stället för att söka förstå komplexiteten i frågan så abstraheras invandring som fenomen helt bort av Marsdal. Dess problem och utmaningar existerar bara om den ekonomiska politiken tillåter dem att göra det.

Men den rent sociokulturella förändringen av ett samhälle och vad det gör med människor är ingen högerextrem vanföreställning. Det är en omvälvande och smärtsam process, oavsett vilket land det handlar om, oavsett om man är granne med utvecklingen eller betraktar den på håll, om landet är jämlikt eller ojämlikt, har världens högsta eller världens lägsta skattetryck.

Ekonomi och inkomster kan inte viftas bort, de har sin del av förklaringen för vad som driver högerextrema politiska framgångar. Men som partiforskningen på området sedan snart två decennier sedan observerat går det inte att skjuta fram en enkel modell som skapar enkla samband mellan inkomstojämlikheter och väljarstöd för ett eller annat parti.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS