Under ett par år har jag följt diskussionerna om ras på ett stort nätforum. Det är absolut inga högerextrema typer som är medlemmar där. Tvärtom. Merparten är universitetsstuderande med vänstersympatier från främst engelskspråkiga länder. Belästa personer som det säkerligen kommer att gå bra för, oavsett vad de företar sig i livet.
Efter att ha följt gruppens diskussioner har jag kunnat urskönja en genomgående trend: Det finns ingen fråga, oavsett storlek, ingen konflikt och eller mellanmänsklig relation som inte kan härledas till de inblandades hudfärg och ras. Alltifrån kändisars val av partner till diskussionspanelers sammansättning diskuteras utifrån rasperspektivet.
Även gruppens egna regler och normer är präglade av de inblandades rastillhörighet. Det viktiga är inte vad du säger utan vem du är. Hudfärgen är direkt kopplad till det så kallade tolkningsföreträdet. Vad du har rätt att säga avgörs av ditt pigment.
Ras och hudfärg är för gruppmedlemmarna vad klass och relation till ägandet av produktionsmedlen var för marxisterna. Men de gamla vänsterideologierna och samtalsämnena lyser däremot med sin frånvaro.
Vad spelar det för roll vad några tusen medlemmar i ett nätforum sysslar med undrar nog en del läsare. Faktum är att det spelar större roll än vad man kan tro. Makten att påverka ett samhälle baseras inte alltid på antalet maktutövare utan på personernas inflytande och position. De unga som ger sig in i akademin i dag är de som har makten att påverka samhällsinstitutioner i morgon.
Trender inom akademi, media och bland den ”tjattrande klassen”, kan få stor inverkan på ett samhälle. Det, av författaren Lars Gustafsson myntade begrepp ”problemformuleringsprivilegiet”, sätts i offentligheten ofta av en minoritet, inte av en majoritet. Därför spelar akademiska trender och heta diskussionsfrågor roll, även om de bara berör en liten klick människor.
I Sverige brukar vi, som bekant, apa efter det mesta i den anglosaxiska världen, det inbegriper också ideologiska och akademiska trender. Det är därför med stigande oro som jag har följt utvecklingen i delar av svensk offentlighet, inte minst inom Public service, där rasfrågor behandlas på ett sätt som påminner om förhållningssättet i det ovannämnda forumet.
Ontologin, det vill säga världsbilden, blir alltmer präglad av rasideologin. 1900-talets betoning på vår påstådda rastillhörighet går igen men omfamnad av den mest otippade gruppen: Ung universitetsstuderande vänster.
