Inom borgerligheten pågår tydligen en "otrevlig batalj". En harmonisk allians och borgfred har förbytts i "förbittring, inte minst om migration och kulturfrågor". Det anser Sofia Nerbrand, medarbetare på Dagens nyheters ledarredaktion och tidigare chefredaktör för tidskriften Neo.
Striden står, om man frågar Nerbrand, mellan optimister och pessimister. Som obotlig optimist är jag perplex över hennes resonemang.
Skriver man om segregation, gängbrottslighet och människors frihet från hedersvåld, religiöst förtryck och otrygghet då kommer man ofrånkomligen, utifrån fakta, konstatera att dessa friheter är mycket ojämlikt fördelade i Sverige.
Min optimistiskaläggning spelar i detta läge mycket liten roll. Jag kan inte bestämma mig för att applicera min positiva hållning till livet på sammanhang där människor uppenbarligen far illa. Det vore okänsligt, rentav riktigt oförskämt.
Nerbrand bygger upp en falsk motsättning. Det går förstås att inse att det både kan bli bättre och sämre. Beroende på vad man tittar på. Borgerligheten är inte uppdelad i pessimister och optimister.
En världssyn, även om man skulle frågat den tyske filosofen Schopenhauer som var en obotlig surkart, är inte enbart positiv eller negativ. Den som konstant går runt och ler åt världen begriper den inte. Den som alltid går runt och surar kommer heller inte förstå mycket.
Anser man att grundläggande fri- och rättigheter är fundamentala, då väljer man sannolikt att lägga tid på att granska sådant som lag och rätt eller människors trygghet i vardagen. För utan sådant faller snabbt resten av det liberala samhällsbygget. Här följer ideologin självklart påempirin, inte tvärtom.
Det är också rättigheter och samhällets baksida som ofta hamnar i blickfånget hos de, påstått pessimistiska, borgerliga skribenterna.
Dessa vill kasta ljus över att samhällsnyttigheter som polis, brandkår, ambulans, skola och socialarbetare inte kan utföra sitt arbete ordentligt i vissa delar av Sverige. Detta borde för alla, oavsett vilket prefix man väljer att behäfta sin liberalism med - eller om vederbörande ens betraktar sig som borgerliga, vara utomordentligt viktigt.
Ta Göteborg som ett exempel. På Hisingen händer just nu två vitt skilda saker. Generationer av begåvade studenter från Chalmers tar del av Volvo och Cevts fordonstekniska framgångar och utvecklar bilismensframtid. Optimismen och framåtandan är med all rätt enorm.
Det byggs på Norra Älvstranden och kommunpolitikerna spinner av förtjusning. Samtidigt: Gängvåld, droghandel, undermålig integration och trångboddhet, bara några minuter därifrån i Sveriges segregerade baksida.
Det här nya klassamhället bör oroa alla, oavsett politisk hemvist, kanske rentav generera en strid ström av fårade pannor och pessimistiska varningar. Konstigt vore väl annars? Utvecklingen på Hisingen är nämligen ett uttryck för både stor samhällelig utveckling, frihet och välstånd men också ogenomtänkt politik, allvarliga sociala problem och dålig integration.
Nerbrand lyfter Centerpartiet som ett uttryck för den optimistiska borgerligheten, i kontrast till de som bara ser mörker. Innebär då kritik av Centerpartiet en positionering på den "pessimistiska sidan"? Nej. Det är givetvis inte Centerpartiets "optimism" som är värd kritik. Däremot förtjänar deras politik vassa motargument. Samma inställning man bör man givetvis ha mot varje parti; saklig och kopplad till de faktiska konsekvenserna som politik i regel har.
Den pågående debatten är ingen psykologisk lek eller ideologisk positionstävling. Genom att uppmärksamma samhällsproblem försöker man påverka politiker att förändra läget till det bättre. Att agera hejarklack när en ny elbil byggs eller då moderna kåkar smälls upp på Hisingen går givetvis ibland.
Men att peka på orättvisor, oegentligheter och kass politik kan påverka faktiska förhållanden och är därför mer av en plikt att lyfta. Ledarskribenters uppgift är att granska makten, inte att skönmåla verkligheten. Det här är inte en fråga om optimism eller pessimism utan en avvägning om vilken sorts opinionsbildning som gör mest nytta.
Nerbrand skriver att man både som "människa och publicist" behöver välja en utgångspunkt, "givet förutsättningarna". Jag förstår poängen, samtidigt är mitt perspektiv annorlunda. Det är samtiden, verkligheten och det faktiskt observerbara som skapar förutsättningarna.
Jag kan som skribent givetvis välja perspektiv och mitt sätt att beskriva saker och ting, men jag kan inte välja verklighet. Lika lite som det är någon poäng att göra "optimismen till sitt signum" är det någon idé att bära pessimismen som sitt kännetecken. Verkligheten är alltför obrydd om vår inställning till den för att anpassa sig efter debattörers dagsform och personliga läggning.
