Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cwejman: Bortom vänster och höger

Ledare: I en ny artikelserie kommer Adam Cwejman fördjupa samtalet om partipolitikens kris i Europa.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

År 1910 fick Storbritanniens liberala parti 43,9 procent av rösterna. Ett världskrig senare, i valet 1918, skrapade det liberala partiet ihop 13,3 procent. Partiet repade sig aldrig. På 1930-talet var liberalerna nere under tio procent av rösterna. Andra liberala partier mötte liknande motgångar under samma period.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De gamla liberalerna hade genomfört rösträttsreformer, värnat den fria marknaden och infört grundläggande socialförsäkringssystem. Men trots deras, för tiden, progressiva anda hamnade de mellan stolarna. Socialdemokraterna ansågs bättre företräda arbetarnas intressen och de konservativa var den naturliga motpolen till socialdemokratin, inte liberalerna.

Hundra år senare håller socialdemokratin på att duka under för samma utveckling som en gång i tiden födde deras framgång. Sedan sekelskiftet har socialdemokratiska partiers röstandel stadigt minskat över hela Europa. Nedgången är inte spikrak i hela Europa men tendensen går inte att förneka.

Skillnaden mot de liberala partiernas situation under mellankrigstiden är att socialdemokraterna dessutom plockar med sig sin sparringpartner, högern, ned i avgrunden. Undersöker man närmare hur stora regeringsbärande högerpartier klarar sig ser man att de knappast kapitaliserar på socialdemokratins förluster.

Vi bevittnar en långsam men betydelsefull utveckling där det europeiska tvåpartisystemet, som etablerades efter andra världskriget, håller på att upplösas. Kanske är det bra, kanske dåligt. Oavsett vilket måste vi förhålla oss till en politisk verklighet som skiljer sig mot den som flera generationer genomlevde under 1900-talets andra hälft.

Vänster-högeraxeln som dominerat europeisk politik sedan andra världskrigets slut har med sina och spelregler och lugna växelverkan dominerat europeiskt samhällsliv. Ordningen etablerades som en konsekvens av den europeiska insikten att instabilitet, även i ett demokratiskt samhälle, riskerar att ge upphov till tyranni.

Journalisten Ian Buruma beskriver i sin bok ”År Noll. Historien om 1945” (Natur & Kultur 2015) hur den Västeuropeiska politiken började präglas av ett ojämförbart samförstånd. Politiska ytterligheter skulle hållas stången, kompromisser och stabilitet skulle premieras. I efterkrigstidens Italien gick samförståndsandan så långt att kommunisterna frivilligt avstod från sina maktanspråk. Demokratin i Europa skulle i stället värnas genom stabila maktskiften mellan mittenvänstern och mittenhögern.

Nya och, i många väljares ögon, pigga och populistiska partier följer inte längre dessa regler. Europeiska val, exempelvis presidentvalet i Österrike och höstens polska parlamentsval, har visat att de gamla partierna tappar greppet. De ersätts av partier som under några decennier fört en tyst tillvaro i periferin men som helt plötsligt är aktuella som regeringspartier.

Att gamla partiorganisationer tappar inflytande är i sig inget som ska begråtas. Det finns inget egenvärde med att bevara vissa specifika partier. Det som däremot är oroväckande är att en gammal ordning, med sina fel och brister, håller på att ersättas av ett stort frågetecken. Den klassiska vänster-höger axeln inom partipolitiken har nämligen tjänat ett viktigt syfte: Den har kanaliserat olika intressen i frågan om maktens fördelning mellan staten och individen.

Den politiska överenskommelse som stabilt levde i Europa i ett halvsekel skapade samförstånd kring ett par samhällsbyggande värden: Ordning och reda ska råda i samhället, grundläggande trygghetssystem behövs för att dämpa såväl samhälleliga som individuella kriser. Sist men inte minst innebar ordningen att pragmatism och försiktighet rådde inom politiken. Socialdemokrater kunde genomföra marknadsliberaliseringar vid behov och högerpartier utökade det offentligas ansvar när det behövdes.

Denna ordning skapade ett mått av stabilitet inom partipolitiken. Men det gjorde dessutom att de inblandade partierna, som alltid är fallet när en ordning anses så självklar att den knappt ifrågasätts, blev oförberedda på plötsliga förändringar.

Därför lever vi nu i en brytningstid när de två blocken som skapade och levde efter den gyllene kompromissen inte längre upplevs som samhällsbärande. Socialdemokrater och högerpartier i land efter land påminner alltmer om liberalerna som efter första världskrigets slut vaknade upp och insåg att väljarna inte längre efterfrågade deras politik. Frågan är vad som kommer härnäst.