Cwejman: Beredskapen mot extremism är inte god

Rapporten från Social resursförvaltning i Göteborg om våldsbejakande extremism visar hur bristfälligt arbetet mot extremism fortfarande är.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Social resursförvaltning har i uppdrag att samordna Göteborgs stads förebyggande arbete mot radikalisering och våldbejakande extremism. Som en del i detta uppdrag, vilket kommunfullmäktige har gett sitt stöd till, ska samordnaren ta fram en lokal lägesbild. Så har man nu också gjort.

Studien består av två delar. I den första delen ges en generell översikt. Den andra delen består av en enkät med oklar utformning. De som har svarat är ”nyckelpersoner” på myndigheter, organisationer, inom sjukvården och förvaltningen.

920 personer kontaktades. Av dessa svarade 533 på undersökningen, vilket innebär ett bortfall på 42 procent. Varför just dessa 920 personer? Det förklaras inte. Därmed blir det också svårt att veta vad bortfallsfrekvensen innebär för studien.

ANNONS

Bland respondenterna bestod 53 procent av personer från civilsamhället. Exakt vilken funktion de har på sina organisationer (eller vilken roll organisationerna har i kommunen) förtäljer inte rapporten. Elva procent av respondenterna var skolpersonal, en procent var från socialtjänsten, två procent från polisen.

Av hoten som rapporteras från respondenterna kommer, inte oväntat, merparten från radikala islamister och nazister. Det konstateras att högerextrema har blivit mer aktiva de senaste åren, "ett trendbrott från mitten av 2016". Det stämmer sannolikt, men hur bevisas det i rapporten? Tyvärr framgår inte det.

Den översiktliga lägesbilden som ges utöver enkätsvaren baseras inte på egen inhämtad primärdata, polisinformation eller någon systematisk undersökning bland lokalt aktiva extremister utan på nationella eller internationella sekundärkällor. Den är lärorik men av oklart värde för det lokala förebyggande arbetet.

Vad blir då åtgärderna efter social resursförvaltnings granskning? De ska "undersöka behovet av en resurs" som följer våldsbejakande extremism på sociala medier. Det kommer arrangeras utbildningar om "Socialstyrelsens nya utbildningsmaterial". Utmärkt. Är det allt?

Det är bra att Social resursförvaltning gör något. Omvärldsbevakning behövs eftersom det är bra att kommunanställda är införstådda med utvecklingen. Men intrycket som ges är att man samlar information på ett ostrukturerat sätt för att sedan dra svajiga slutsatser.

ANNONS

Det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism och de många studier som utförts i Sverige de senaste åren bildar ett mönster: Lägesbilden är ofta otillräcklig. Handlingsplaner dras fram för att ge sken av handlingskraft och för att det ska finnas något att utvärdera och spridda utbildningar hålls. Politiker avsätter någon miljon här, en annan där. Men det saknas ett systematiskt och välfungerande förebyggande arbete.

I en färsk avhandling skriven av Christer Mattsson, verksam vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som grundades för att studera rasistiska och våldsutövande miljöer, beskrivs hur skolan har ålagts olika samhällsuppdrag utöver undervisning men lämnats utan uppbackning.

Det påminner generellt om den bristfälliga kommunala beredskapen mot våldsbejakande extremism. Intentionerna är alltid goda, vilket även är fallet med Social resursförvaltnings arbete, men exakt vad åstadkommer man?

I Sverige har det begåtts terrordåd, hundratals personer har åkt för att ansluta sig till folkmord i Mellanöstern. Många av dem har nu återvänt. Högerextremisterna i NMR är synliga, våldsamma och aktiva. Det kan inte nog understrykas att stat och kommun under många år tog lätt på problemen.

Trots det framstår satsningarna för att motverka utvecklingen fortfarande som halvhjärtade och fumliga. Det här innebär inte att de personer som faktiskt jobbar med samordningen i Göteborg gör ett otillräckligt arbete. De gör vad de kan med de resurser de har. I själva verket behöver de mer stöd och resurser för att kunna göra vad de ålagts.

ANNONS

Satsningarna för att motverka extremismen står inte på något sätt i proportion till vad samhället faktiskt står inför. Det framstår ännu en gång som att Sverige, senfärdigt och otillräckligt, går i clinch med ett av 2000-talets allvarligaste inrikespolitiska säkerhetsproblem.

ANNONS