När jag i början av 1990-talet satt i kommunfullmäktige i Umeå var jag frustrerad över bristen på visioner och ideologisk debatt. Tillsammans med ett par andra knappt 20-åriga yviga nyliberaler ville jag revolutionera Umeå kommun.
Men den kommunalpolitiska vardagen var annorlunda. Nya dragningar av E4:an, utdelning av föreningsstöd, detaljplaner över områden jag aldrig riktigt fattade var de låg. Jag var såhär i efterhand en ytterst medioker kommunalpolitiker.
Min kanske främsta brist var att jag inte insåg att det ju är i vardagen politiken gör störst nytta, att det är där de verkligt viktiga sakerna händer.
Ju mer synlig en fråga är i människors vardag, desto viktigare blir den i valen. Det är också en viktig ledtråd till hur coronakrisen kommer påverka politiken. Jag tror inte den blir en avgörande fråga i valet 2022. Vardagskopplingen är för svag.
Missförstå mig inte. Det är fruktansvärt att så många dött i Sverige under vårens pandemi – fler än i de flesta länder, relativt sett. De som förlorat en anhörig har drabbats oerhört hårt. Nedstängningen av delar av samhället i smittans spår har gjort stor skada.
Men för de flesta människor är pandemin inte särskilt synlig i vardagen. Den påverkar få på djupet, den utmanar knappast några fundamentala principer för vårt samhälle.
Det är väl känt att frågor kan vara viktiga utan att riktigt gripa tag i väljarna. Ta till exempel arbetslösheten. Det är förstås oerhört angeläget att arbetslösheten inte är för hög, men så länge den inte är synlig i människors vardag blir frågan inte viktig i val.
När många känner någon som förlorat jobbet, först då kan arbetslösheten bli en valfråga. När den breda medelklassen har erfarenhet av att deras barn rånas på sina mobiltelefoner, då blir brottsligheten en valfråga.
Det mest övertydliga exemplet är naturligtvis invandringen. En majoritet av svenska folket har i decennier velat minska invandringen, men frågan var inte kännbar i vardagen för särskilt många – därför avgjorde den inte val. När den väl ätit sig in i breda gruppers vardag, då var kraften så stor att den slog ut allt annat. Det tror – och hoppas – jag att vi slipper uppleva med coronakrisen.
En försmak gavs i SVT:s partiledardebatt nyligen, den första sedan pandemin bröt ut.
Statsministern fick välförtjänt kritik för sin apatiska ledarstil, men konfliktytorna var små. Debatten engagerade inte, den tände aldrig till, ingen av partiledarna lyckades formulera några tydliga värdekonflikter kring hur coronakrisen hanterats. Sannolikt eftersom frågan inte är särskilt levande i de flesta människors vardagsliv.
I det tonläget tror jag debatten kommer fortsätta. Frågan kommer i sak att vara mycket viktig: att utreda vad som gått snett i den svenska hanteringen, bygga ut testningen och undvika ytterligare dödsfall.
Men väljarnas engagemang kommer att ligga på annat håll. Sannolikt i de frågor som var störst före pandemin – invandringen och brottsligheten – samt i den ekonomiska kris som framöver kommer att bli smärtsamt synlig i mångas vardag.
