Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Corona berövar oss på det grundläggande mänskliga

Är man ung och frisk kan man möjligtvis träffa en vän. Men det ska vara minst två meters avstånd.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är nog många som klättrar på väggarna nu. Sedan några veckor tillbaka rekommenderar Folkhälsomyndigheten att man ska jobba hemma, om man kan, medan vårdpersonalen tar sig till sina arbetsplatser med insikt om att de med stor sannolikhet kommer att smittas av det nya coronaviruset. Visiren och andningsmaskerna kommer ta slut, om de inte redan har gjort det. Sjuksköterskor och läkare skickas till fronten utan vidare skydd. Ni ska ha stort tack, säger statsministern.

Samtidigt kurar Sveriges kontorsråttor ihop sig framför datorn hemma, medan barnen ska ha hjälp med matten och frugan har telefonmöte i vardagsrummet. Till och med det öppna kontorslandskapet med dess malande kaffemaskiner och surrande kollegor ger bättre förutsättningar för en koncentrerad arbetsdag. Men det går inte att ställa sig upp och vråla ”men kan ni vara tysta nån gång?!” åt familjen, för ingen vet hur länge isoleringen kommer att pågå. Det gäller att behålla fattningen så länge det går om äktenskapet ska överleva hela vägen.

Att umgås med sin familj dygnets alla vakna timmar är ändå bättre än att vara ensam. Runtom i landet varnar kyrkor och pensionärsföreningar för en ensamhetsepidemi i virusets spår. Äldre ska inte gå ut, annat än på en promenad. De ska inte träffa vänner, absolut inte barnbarn, och helst inte ens gå till mataffären själva. Det bästa är om någon kan handla åt dem, och inte ens ringa på, utan ställa kassen utanför dörren. Eller kanske ringa på, men sedan gå därifrån innan dörren öppnas, för att minimera risken för mänsklig kontakt.

Isoleringen drabbar också den ensamstående, singeln i storstan, som till vardags kanske har ett rikt umgänge med after-works på barer och middagar i innerstadstvåan, men som nu ser sitt sociala liv segla i sank. Barerna är stängda och ingen vill längre stå och hänga vid köksön med ett glas vin i handen. Det som återstår när videokonferensen är slut är de sociala medierna, en främmande kvinna som gör en lustig dans till ”I will survive”.

Ensamheten är så klart värst för de som drabbas av sjukdomen. De som måste ligga inne på IVA. Anhöriga får inte hälsa på, av smittoskäl. Människor som kämpar för sitt liv får göra det utan närvaro av nära och kära. Människor dör ensamma. I katolska Italien äger begravningar rum utan ceremoni, utan en endaste deltagare. Risken för smittspridning är för stor, och dessutom krävs effektivitet när så många avlider samtidigt. Det är som i Albert Camus roman Pesten, fast på riktigt.

Viruset, som inte ens räknas som levande materia, kraschar börser och orsakar massdöd. Och det förnekar oss att vara mänskliga. För att vara mänsklig betyder att bry sig om andra, känna empati. I ett område norra Stockholm tros viruset ha spridits extra snabbt eftersom de boende, där många har utrikes bakgrund, inte fått tillräckligt med information från myndigheterna. De har gjort det mänskliga när någon blivit sjuk: hälsat på, suttit vid den sjukes säng, hållit hand.

Vi, människorna, som har byggt pyramiderna, klyver atomer och skjuter upp rymdraketer, måste slåss mot en osynlig RNA-sträng. Och vi måste göra det genom att beröva oss själva från det mest grundläggande en människa behöver, förutom mat och vatten: gemenskap.