Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill, inspekterar det brittiska kustförsvaret sommaren 1940. (AP Photo/British Official Photo)
Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill, inspekterar det brittiska kustförsvaret sommaren 1940. (AP Photo/British Official Photo)

Håkan Boström: Churchills otidsenlighet var hans främsta tillgång

Winston Churchill var gammalmodig, inskränkt, halsstarrig och egenkär. Just därför var han också rätt person på rätt plats vid rätt tid.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Winston Churchill, Storbritanniens ledare under andra världskriget, har gått till historien som en av 1900-talets största hjältar. Hitlers krigsmaskin verkade i det närmaste ostoppbar sommaren 1940. Länderna på kontinenten hade antingen anslutit sig till fascismens segertåg eller fallit under dess fötter. Till och med den stolta franska armén hade kapitulerat på bara några veckor. Kvar stod Storbritannien - helt ensamt.

En rationell kalkyl talade för att britterna borde ge upp. Tyskland var militärt och inte minst militärtekniskt överlägset. Endast kanalen skyddade Storbritannien. Erfarna politiker i London pläderade för separatfred. Men Churchill vägrade. Han avskydde den brutala och vulgära Hitlerregimen. Men framförallt var han en ”omodern” man som slogs för det brittiska imperiets ära och traditioner - en inställning som redan i samtiden ansågs förlegad.

Churchills fasta vilja att fortsätta kampen i ett till synes hopplöst läge kan mycket väl ha avgjort kriget. Utan Storbritanniens motstånd är det inte säkert att USA blivit delaktigt. Sovjet hade kanske klarat att besegra Hitler på egen hand, men då hade hela kontinenten troligen hamnat under Stalins terror istället.

Att ge sig fanns inte på kartan för Churchill. Det ledde ofta till misstag. Han var en lika lysande retoriker, som usel strateg. Han vägrade ofta att lyssna på experter och ansågs outhärdligt självupptagen av omgivningen. Under första världskriget kostade hans ogenomtänkta beslut som marinminister tiotusentals soldater livet. Hans politiska karriär kantades av felbeslut.

Winston Churchill var född in i den brittiska aristokratin och imperiet. Han sökte som ung äventyret i både Indien och Sydafrika, deltog i Boerkriget och skrev mängder av artiklar och böcker. Hans självförhärligande skildringar var dock inte alltid med sanningen överensstämmande.

Hans värderingar var inte särskilt progressiva. Han var till en början skeptisk till kvinnlig och allmän rösträtt och förblev en obotlig rasist hela livet. Som premiärminister ryckte han på axlarna åt svälten i Bengalen 1943. Miljontals människor dog. Churchill konstaterade lakoniskt att Indien ändå var överbefolkat. I både första och andra världskriget var han en förespråkare av att sätta in stridsgas och hade inga betänkligheter mot att angripa civila mål.

Churchill kunde med andra ord vara både hjärtlös och chauvinistisk. Ändå var han rätt man på rätt plats vid rätt tid. Bengt Liljegrens tvåbandsbiografi på svenska om den brittiska premiärministern visar på ett förtjänstfullt sätt hur ledaregenskaper och personlighetsdrag, som vi på goda grunder ser väldigt negativt på, kan vara just det som behövs i vissa kritiska situationer.

Det är viktigt att ha detta i tankarna. Inte för att svärta ned Churchills insatser, utan tvärtom för att förstå att historien inte formas av hjältar i gyllene rustning.

Andra världskrigets ledande män var alla betydligt mer auktoritära, burdusa och självsvåldiga än dagens politiker. Just det gjorde dem också mer handlingskraftiga än våra ledare. Winston Churchill, F.D. Roosevelt eller Charles de Gaulle hade knappast överlevt dagens mediegranskning och moraliska måttstockar. Men Ändå, eller möjligen just därför, var det de som räddade demokratin undan barbariet, åtminstone i halva Europa.

"Starka män" vid makten är förstås ett tveeggat svärd. I normala tider kan mediokra ledare vara att föredra i en demokrati. Men i kristid är det annorlunda. Då behöver även demokratiska ledare visa handlingskraft, väcka entusiasm och mobilisera medborgarna för den goda saken. Man måste fråga sig om dagens medietränade, korrekta och konforma politiker har det som krävs? Är det verkligen så klokt att det karismatiska ledarskapet blivit förbehållet ”the bad guys”, en Trump, en Orban, en Putin?

Moral utan handlingskraft är inte alltid att föredra framför handlingskraft med begränsad moral. I politikens värld kan en tillräckligt god politiker som har styrkan att sätta hårt mot hårt faktiskt vara att fördra framför en fläckfri politiker som faller vid minsta motstånd. Åtminstone om man är intresserad av resultat. Vi får vara tacksamma att Churchills generation var det.