Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Centern skadar den svenska parlamentarismen

Släpper man fram en statsminister bör också hon eller han få möjlighet att driva sin egen politik. Annars blir det svårt för väljarna att utkräva ansvar.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Hundra år efter införandet av allmän och lika rösträtt. Men hur mår egentligen den svenska demokratin? Parlamentarismen – principen att regeringen måste vara tolererad av de folkvalda i riksdagen – utgör en grundbult i det demokratiska systemet.

I början av 1900-talet var principen omstridd. Kungamakten, under Gustav V, ville ogärna släppa ifrån sig rätten att utnämna statsminister oavsett riksdagens sammansättning. Kungen ansåg sig stå över partistriderna och såg i sin egen roll ett ansvar att se till ”landets bästa”, vilket ofta sammanföll med ett motstånd mot förändring.

Sedan 1917 har inte parlamentarismen varit ifrågasatt. En regering som inte tolereras av riksdagen måste avgå. Väljarna ska genom att utse riksdagen kunna bestämma vilken regering som styr riket och kunna ställa den till ansvar i nästkommande val.

Men den här ansvarsutkrävande principen sätts också ur spel om regeringen inte kan föra sin egen politik. Det är därför regeringar runtom i världen avgår när de möter svåra motgångar. Det är exempelvis praxis i merparten av alla parlamentariska demokratier att en regering avgår om den inte får igenom sin statsbudget.

Den senaste mandatperioden har den socialdemokratiska regeringen suttit kvar i Rosenbad trots att den förlorat budgetomröstningen vid två tillfällen av fyra: hösten 2018 och hösten 2021. Det här är problematiskt ur en rent demokratisk synvinkel. Vem är det väljarna ska utkräva ansvar ifrån? Den som regerar eller oppositionen som utformat viktiga delar av politiken?

Självklarheten i Socialdemokraternas makthunger kunde kritiseras mer. Men huvudansvaret för den senaste mandatperiodens politiska röra ligger på Centerpartiet (och tidigare Liberalerna). Centerpartiet släpper fram socialdemokratiska statsministrar utan att ge dem mandat att föra sin politik. Det är ansvarslöst. Partiets tal om att man bara följer praxis är dessutom en uppenbar bortförklaring. Annie Lööf sa så sent i september att C ”övervägde” att rösta på regeringens budget (DI 10/11).

I Ekots lördagsintervju (27/11) med Centerns andre vice ordförande, Martin Ådahl, framgår det tydligt att C tänker hålla fast vid sin linje att inte välja sida i politiken. Centern vill i stället tvinga partierna i ”den breda mitten” att göra upp sinsemellan. Ytterkantspartierna – V och SD – ska hållas utan allt inflytande trots att de tillsammans har stöd från en tredjedel av väljarkåren. Det är en hållning som påminner om Gustav V:s idé att ”landets bästa” kräver att etablerade krafter försvarar status quo mot dem som utmanar den bestående ordningen. Och den är inte särskilt demokratisk.

Tyskland har i två mandatperioder haft storkoalitioner i mitten. Men att det varit möjligt beror inte minst på att landet av tradition har en mer hierarkisk politisk kultur, där man lyssnar till överheten. Tysklands ytterkantspartier är också mer extrema på olika sätt, vilket indirekt avspeglar samma politiska kultur. En mer nordisk, och demokratisk, modell är i så fall den finska, där i stort sett alla kan kompromissa med alla. Finland styrs också i regel av majoritetsregeringar.

Centern har en poäng i att Sverige skulle må bra av färre låsningar och mer samarbete över blockgränsen. Men Centern drivs inte av kompromissvilja utan av ett exkluderingsbehov. C är därför det parti som bidrar till flest låsningar genom att säga nej till de majoritetsalternativ som faktiskt erbjuds.