Yttrandefriheten är åter på tapeten. Ett antal amerikanska artister hotar att följa kollegan Neil Youngs exempel och lämna den svenska musikstreamingsajten Spotify om de inte tar bort poddaren Joe Rogan från sitt utbud .
Rogan driver en pratradio med miljontals lyssnare där han inte sällan bjuder in kontroversiella gäster. Enligt kritikerna sprider podden ”desinformation” – det vill säga felaktiga uppgifter.
Vi har hört det förut. Röster som sprider ”falska nyheter” ska tystas. Det är en väl företrädd uppfattning bland etablerade debattörer.
Det är däremot ingen liberal uppfattning, även om de som uttrycker den nog ofta ser sig som någon slags anhängare av ett öppet samhälle. För det har skett en ideologisk glidning – under amerikansk påverkan – där liberalism i dag främst står för kunskap, fakta och modernitet.
Men ett liberalt samhälle står framför allt för frihet och där är yttrandefriheten helt fundamental. Att vilja tysta röster man inte gillar är en anti-liberal hållning hur man än vrider och vänder på begreppen. I strikt mening är det inte censur att utöva påtryckningar mot privata företag för att tysta andra. Men i praktiken får det samma effekt då tech-jättarna av tekniska skäl ofta fungerar som naturliga monopol. I förlängningen leder också lätt en sådan marginalisering av det kontroversiella till krav på statliga ingripanden.
Är det då inte ett problem om miljontals människor får sig till livs rena felaktigheter? Självklart är det så. Det är ett potentiellt allvarligt problem. Men det är bara fånigt att tro att lösningen är att tysta dessa röster. Den tekniska utvecklingen har sprungit ifrån informationskontroll ovanifrån – om vi inte vill ta steget fullt ut och göra som Peking, vilket vi inte vill om vi vill värna demokratin.
Det kan givetvis finnas skäl att reglera medvetna desinformationskampanjer från främmande makt. Men det fria samtalet bör inte regleras i en liberal demokrati. De allra flesta förstår också den fundamentala skillnaden mellan professionella nyhetsförmedlare och opinionsbildande sajter, poddar och debattprogram. Det är också genom att lyssna på de annorlunda perspektiven, inklusive de mer eller mindre vilseledande, vi på riktigt lär oss vad vi själva står för. Det insåg redan de gamla grekerna.
För kritiskt tänkande handlar i grunden inte om att sitta på facit i faktafrågor. Det handlar just om att kunna ta till sig mängder av information, vara källkritisk, se olika perspektiv och bilda sig en egen uppfattning. Det finns inga genvägar att ta här. Antingen har vi tilltro till medborgarnas förmåga att leva i ett liberalt samhälle eller så förespråkar vi en ganska långtgående teknisk informationskontroll uppifrån som aktivt hindrar oönskade perspektiv. Kontrollen skulle i så fall behöva bli mycket mer omfattande än under 1900-talet.
Det sistnämnda är hur som helst inte receptet på ett öppet samhälle. Att behärska metod och teori, kunna argumentera. Det är så universitetet fungerar. De som tror att resten av samhället på 2020-talet utan långtgående tvång ska kunna vara som en gammaldags folkskola där magistern står och lägger ut texten om hur det egentligen ligger till har inte bara en nedlåtande syn på vuxna medborgare – de ägnar sig åt en illusion.
