Trollhättan stänger två skolor för att bryta skolsegregationen. Det meddelade kommunens rödgröna majoritet under måndagen. De bägge skolorna har en hög andel invandrarelever och de 300 barnen och ungdomarna ska nu bussas till andra skolor.
Det här är en både drastisk och kontroversiell åtgärd. Föräldrar i Trollhättan har protesterat mot förslaget. Om vissa skolor har problem med svagpresterande och stökiga elever är det förstås något som väcker oro att dessa elever ska spridas ut över resterande skolor. Man kan även vända på perspektivet och fråga sig varför just barnen från invandrartäta områden ska behöva flyttas ut, istället för bussning i motsatt riktning.
2016 infördes en frivillig bussning från Biskopsgården till Torslanda. Rosengårdsskolan i Malmö stängde sitt högstadium 2013, men öppnade det åter förra året. Men de flesta kommuner satsar stora resurser på att hjälpa eleverna på deras skolor i närområdet snarare än att lägga ned skolor och bussa ut elever. Trollhättan bryter ny mark, åtminstone sett till omfattningen av beslutet.
Det är lätt att förstå hur politikerna tänker. Det är välkänt att blandade klasser är att föredra, åtminstone om man vill hjälpa de svagaste eleverna. Dåliga skolresultat är ofta korrelerat med andra problem, såsom kriminalitet och framtida arbetslöshet.
Ändå finns det flera faktorer som talar emot bussning som lösning. En central sådan är just att problemen har sin upprinnelse i den migrationspolitik Sverige fört de senaste decennierna – en politik som saknat folkligt stöd. Som professor Peter Esaiasson konstaterat var den generösa flyktingpolitiken ett ”elitprojekt” som drevs av i stort sett hela det offentliga Sverige, men trots det aldrig lyckades få en majoritet av befolkningen bakom sig (DN 14/2 2016). Två tredjedelar av befolkningen vill idag att Sverige ska ta emot färre asylsökande. Endast en av tolv vill att vi ska ta emot fler (SVT 6/7). Den nuvarande regeringen fortsätter dessutom tillåta en omfattande anhöriginvandring, som just belastar skolorna.
Det är knappast ideala förutsättningar för offensiva integrationsåtgärder där den svenska medelklassen ska ”dra sitt stå till stacken” genom att riskera en sämre skolmiljö för deras barn. Det innebär det nämligen ofta rent objektivt om man får in fler svagpresterande elever i en klass.
En annan faktor, som hänger ihop med den första, är att barn som bussas ”för att komma tillrätta med ett samhällsproblem” kommer att förknippas med detta problem. De blir automatiskt utpekade. Risken är stor att problem och konflikter blir en självuppfyllande profetia även i de fall där det inte hade behövt bli så. De dåliga förutsättningarna på samhällsnivå riskerar med andra ord att reproduceras i klassrummet.
Det är troligt att skolan, tillsammans med bostadsmarknaden kommer att bli en central integrationspolitisk stridsfråga de närmaste åren. Liberalerna föreslår i en aktuell skolpolitisk rapport, bland mycket annat, att alla skolor ska vara ålagda att ta emot en kvot på fem procent nyanlända elever. En betydligt försiktigare åtgärd än Trollhättanmodellen, men ändå ett steg i samma riktning. Liberalerna vill även införa ”behovsbostäder” för särskilt behövande som ska förläggas i andra delar av städerna än i dagens utsatta områden.
Huruvida vänstern i stort kommer förespråka mer kommunal och statlig styrning för att blanda skolor och bostadsområden är ännu för tidigt att säga. Det finns även argument ”från vänster” emot en sådan politik, så som att den på olika sätt lätt blir stigmatiserande. Klart är att det till höger finns en motsatt tendens. Staffanstorp i Skåne har under moderat ledning närmast profilerat sig som en kommun för den som vill slippa sociala problem – och ändå ha nära till Malmö. Andra kranskommuner talar inte lika tydligt, men fyller en liknande funktion. Misslyckade integrationsåtgärder riskerar med andra ord leda till utflyttning av resursstarka hushåll från storstäderna. Blir då nästa åtgärd att bussa elever mellan kommunerna? Knappast realistiskt.
Det går inte att förneka behovet av åtgärder för att bryta segregationen. Men det finns också anledning att tänka efter innan man ger sig in på experimentliknande åtgärder. Det går att förbättra situationen i utsatta områden utan att ta till drastiska åtgärder som att lägga ned skolor, vilket lätt ger intrycket att man gett upp. De allra stökigaste eleverna bör kanske inte vara i vanliga klasser överhuvudtaget. Oavsett om det är bra för dem eller inte att särbehandlas. Det finns nämligen goda skäl att någon gång se till de skötsamma elevernas bästa också, vare sig dessa befinner sig i utsatta områden eller i andra delar av staden.
