Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Polska pojkscouter tillhörande hemmaarmén under upproret i Warszawa 1944 mot tyskarna. Soldater från denna armé förföljdes och mördades sedermera av den kommunistiska regimen. Bild: Jerzy Tomaszewski
Polska pojkscouter tillhörande hemmaarmén under upproret i Warszawa 1944 mot tyskarna. Soldater från denna armé förföljdes och mördades sedermera av den kommunistiska regimen. Bild: Jerzy Tomaszewski

Adam Cwejman: Brott som inte bör glömmas bort

Sverige vägrar att lämna ut en person anklagad för att ha varit delaktig i ett antal dödsdomar mot oskyldiga och oppositionella i Polen under 1950-talet. Beslutet aktualiserar frågan om hur vårt land förhåller sig till brott mot mänskligheten och flatheten gentemot brott begångna i kommunismens namn

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tadeusz Jedrzejkiewicz greps en majdag 1952 på öppen gata i Polen för hans påstådda antikommunistiska åsikter. Han försvann in i säkerhetstjänstens fängelser. Torterades upprepade gånger. Bland annat genom att tvingas sitta på en stol med en spik som pressades upp i fångens ändtarm. Eller översköljas med iskallt vatten mitt under vintern. Jedrzejkiewicz dömdes till döden för spioneri och samhällsomstörtande verksamhet.

Det var en standarddom som användes mot personer som var skeptiska eller opponerade sig emot den nya kommunistiska ordningen i landet. Domen förändrades till tio års fängelse. Men hans liv var sönderslaget. Familjen fick svårt med jobb och utbildning i landet. På sjuttiotalet flydde dottern till Sverige. Hon intervjuades 1999 av Michael Winiarski i DN (13/3-1999).

En av männen som dömde Tadeusz Jedrzejkiewicz var en man som idag är bosatt i Göteborg. Han emigrerade till Sverige 1969. Under flera decennier har polska åklagare försökt få mannen utlämnad till Polen för att kunna ställa honom inför rätta.

Svenska domstolar har konsekvent vägrat utlämna honom med hänvisning till att mannen är svensk medborgare och att brotten han anklagas för är preskriberade. Frågan har nu snabbt gått upp till högsta politiska nivå. Sveriges ambassadör i Polen Stefan Gullberg har haft samtal med Polens vice utrikesminister Szymon Szynkowski.

Brotten som mannen påstås ha begått ägde rum under åren 1952 till 1953. Som domare i militära domstolar dömde mannen en rad oppositionella till långa fängelsestraff eller till avrättning. Personer som på något sätt kunde kopplas samman med den icke-kommunistiska oppositionen i landet betraktades som statsfiender. Huruvida de faktiskt gjort sig skyldiga till något brott spelade mindre roll. Att vara motvalls och uttrycka det räckte för att dömas av säkerhetstjänsten.

Den i Göteborg boende mannen dömde en rad personer till döden som på något sätt kunde kopplas samman med förkrigstidens polska regim. Det var inte en fråga om att utdöma rättvisa, mannen var en del av ett maskineri som syftade till att helt utrota fiender till den stalinistiska ockupationsmakten.

Att det skedde inom ramen för nominellt rättsvårdande myndigheter spelar mindre roll. Dessa domstolar var lika legitima eller rättsligt rimliga som de nazityska domstolarna som dömde oppositionella i Tyskland under krigsåren.

Den polska justitieministern understryker att det handlar om att ge offren upprättelse och dessutom signalera att brott mot mänskligheten inte går ostraffade. Domstolen i Göteborg tycks inte lyssna med det örat. Man hävdar åter att brotten är preskriberade och att personen som utlämningen avser är svensk medborgare.

Det är på alla sätt och vis en väldigt märklig tolkning. Brott av dessa slag preskriberas inte. Varför skulle svenskt medborgarskap vara ett skydd mot att dömas? Dokumentationen kring brotten är omfattande.

Det finns en intressant parallell kring fallet som nu avhandlas på diplomatisk nivå mellan Sverige och Polen. Under samma period som göteborgsmannen var verksam inom den Stalinistiska regimen i Polen var en annan, betydligt mer välkänd, man verksam i samma regim: Den internationellt hyllade sociologen och författaren Zygmunt Bauman som gick bort häromåret.

Under åtta år av sitt liv arbetade han för den stalinistiska regimen i Polen. Bauman, som emigrerade från Polen samma år som mannen i Göteborg, talade mycket sparsamt om sitt förflutna. Detta trots att just Europas historia, öde och dilemman utgjorde den återkommande fonden för hans gärning som sociolog och samtidsskildrare.

Tyvärr lät också hans omgivning frågan bero, vilket påminner om hur domstolen i Göteborg tycks resonera. Trots att Bauman var aktiv som samhällsdebattör avkrävdes han mycket sällan någon sorts förklaring till sitt förflutna i en av 1900-talets värsta diktaturregimer. Hur många skulle ha förlåtits om de haft samma bakgrund inom Nazityskland? Det går knappt att läsa en text om den tyske filosofen Martin Heidegger utan att hans samröre med den nazityska regimen nämns. Vilket inte är orimligt – det är en relevant del av hans historia.

I DN:s kulturchef, Björn Wimans, korta minnesord över Zygmunt Bauman efter hans bortgång fanns inte en stavelse om hans förbrytelser som kugge i det stalinistiska maskineriet. Det räckte tydligen att konstatera att han var en ”betydelsefull röst för det moderna Europas självförståelse” (DN 9/1-2017).

Författaren, Ola Larsmo, som även han skrev minnesord efter att Bauman gått bort, hade vett nog att faktiskt nämna Baumans förflutna. Men nöjde sig med Baumans ord att han: ”aldrig angivit någon” och att han ogärna talade om ”kontakterna med hemliga polisen”. Kontakter? Bauman gjorde kometkarriär som propagandist och slutade som hög chef inom KBW (Korpus Bezpieczenstwa Wewnetrznego), den polska motsvarigheten till Stasi eller NKVD.

Han hade inte bara kontakter med ”hemliga polisen”, han var chef inom den. Som angivare under pseudonymen ”Semjon” ansågs han vara en utmärkt resurs enligt dokument som offentliggjorts av Polens statsarkiv. Det är samma arkiv som bidragit med dokumenten som ligger till grund för de upprepade försöken att få mannen i Göteborg utlämnad till Polen.

Bauman arbetade under åtta år med säkerhetstjänsten. Först som politisk-ideologisk instruktör i en lokalavdelning. Han avancerade snabbt och blev i februari 1948 chef för en propagandaavdelning som arbetade med politisk och ideologisk indoktrinering i Polen under den stalinistiska eran. Allt detta gjorde Bauman under de åren då samtliga demokratiska och oppositionella krafter i Polen tillintetgjordes med alla medel som stod till buds – däribland propaganda och indoktrinering.

Etnisk rensning, tortyr, summariska avrättningar, förbud mot oppositionella rörelser, partier, organisationer och föreningar var andra metoder som regimen använde sig av.

Det är svårt att tänka sig en mer heltäckande och brutal politisk rörelse. Denna maskin var Bauman inte en obetydlig del av – han var en del av dess tänkande och exekutiva gren. Allt detta är öppet och välkänt. Tillgängligt även för en redaktör som Björn Wiman eller Ola Larsmo.

I intervjun med Bozena Jedrzejkiewicz, dotter till Tadeusz som dömdes till döden av mannen i Göteborg, förklarade hon att medvetenheten om kommunismens brott är obefintlig i Sverige. Det ligger tyvärr fortfarande mycket i det. Kunskapen finns där på teoretisk nivå, men aldrig närvarande på samma sätt som nazismens brott mot mänskligheten är. Närheten till att förlåta och släta över är alltjämt stor.

När offret, Tadeusz, till slut fick möjlighet att besöka dottern på 1970-talet försökte han hitta mannen vars utlämning polska myndigheter i dag kräver. Utan resultat. När DN pratade med den gamle domaren i samband med reportaget som gjordes om Tadeusz Jedrzejkiewicz urskuldade han sig med att han inget mindes av rättegången. Han försökte väl lägga det bakom sig. Det är en förmån hans offer gått miste om.

Zygmunt Bauman var en välkänd och omtyckt författare och akademiker. Hyllad i stora delar av Europa för en i många delar imponerande intellektuell gärning. Mannen vars utlämning nu begärs har inte samma karriär bakom sig. Men de delar ett mörkt förflutet, ett förflutet som utgör en mörk del av Europas historia.

Man skulle hoppas att sådana personer någon gång under sina liv hade haft vett nog att sona sina brott. Men om de inte gör det, vilket Bauman aldrig gjorde, eller mannen i Göteborg tycks ovillig att göra, så är det rättsväsendets uppdrag att göra något åt saken.

Sverige kan inte se genom fingrarna med dessa brott mot mänskligheten. Det minsta man kan förvänta sig, i alla fall av skribenter med en förment god demokratisk kompass, är att de inte underlåter att nämna sina hjältars mindre aptitliga förflutna när de summerar deras livsgärningar.

Eller att domstolar i Sverige uppvisar samarbetsvilja när personer som varit aktiva deltagare i oerhörda brott mot mänskligheten ska ställas inför rätta. Den aktuella diskussionen om IS-återvändare aktualiserar den här frågan: Förmår Sverige hantera brott mot mänskligheten på ett adekvat sätt?

Bauman och mannen i Göteborg förenas av att de inte ställts inför rätta för sina handlingar och för att deras omgivning sett med blida ögon på deras brott. Men deras gärningar är inte sonade, varken i någon rättslig eller moralisk mening. Och om det är något som efterkrigstiden i Europa kan lära oss så är det att det inte räcker att täcka över oläkta sår. Västtysklands flathet inför de många nazistiska krigsförbrytarna som tilläts få höga positioner i samhället skapade ett nationellt trauma som sätter spår än i dag.

Lyckligtvis avslutades inte rättegångarna mot de nazistiska förbrytarna. Personer över nittiostrecket har utlämnats från USA till Tyskland för att ställas inför rätta. De är ytterst få till antalet kvar. Men att även mycket gamla män och kvinnor som begått avskyvärda handlingar får möta rättvisan är rättsligt och moraliskt rimligt. ”Glöm aldrig” är en god princip när det gäller brott mot mänskligheten. Så även i fallet med Bauman och mannen i Göteborg.