Rapporterna från corona-epidemin har trängt undan den fråga som var högaktuell för någon månad sedan – kriminaliteten i dess olika former, från dödsskjutningar till barn- och åldringsrån.
Den minskade närvaron utomhus har sannolikt haft en dämpande inverkan på rånen. När samhällslivet ändrar mönster ändrar naturligt nog också kriminaliteten det, även om dödskjutningarna dessvärre inte synes ha upphört.
Men en kris av det här slaget belastar inte bara hälso- och sjukvårdsresurserna ytterligare, utan också statens grundläggande funktioner. Sedan den 17 mars har polismyndigheten förklarat Corona-epidemin vara en ”särskild nationell händelse”. I uppdraget att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och se till att allmänheten får skydd, ingår också att se till att smittsamma sjukdomar inte sprids.
Människors ondska (inte socioekonomiska faktorer) har en förmåga att anta de mest kreativt destruktiva (en avsiktlig självmotsägelse) former. Kinesiska övervakningsfilmer har visat smittade personer som uppsåtligt försöker sprida smitta. I Sverige har bedragare försökt ta sig in till äldre och sjuka med förevändningen att de arbetar med smittspårning och vill ta prover, eller att de kommer från hjälporganisationer för att bistå med inköp.
Stängda gränser, med minskande gränsöverskridande narkotikahandel och brist på narkotika i Sverige, ”leder till obalans i kriminella miljöer och därmed risk för våldsupptrappning mellan kriminella gäng”, sa nyligen Linda Staaf, chef för underrättelseenheten på Noa, Nationella operativa avdelningen, hos polisen.
Andra brott som polismyndigheten ser ökad risk för, är brott i nära relation, välfärdsbrott, tillgreppsbrott och cyberrelaterad brottslighet.
I det här läget måste svenskt rättsväsende omgående utrustas med extraordinära befogenheter, precis som landets politiska ledning utrustat smittskyddet och det finansiella skyddet av samhällsekonomin med sådana befogenheter. Kriser ställer större krav på samhällsordning och skydd av medborgarna, och då måste också rättsväsendet kunna agera snabbare, med större kraft och bättre verkan. Över hela linjen.
Det betyder också att skyddet för blåljuspersonal måste stärkas ytterligare, givetvis för poliserna själva, men framför allt för räddnings- och sjukvårdspersonal. Den straffskärpning som har inträtt efter årsskiftet för sådana sabotage och angrepp mot blåljuspersonal, men ända upp till arton års fängelse måste börja tillämpas. Och det tydligt, med skyndsamhet när brott har begåtts och med den fulla styrka som statsmaktens våldsmonopol förmår inom de rättmätiga behörigheter som lagen ger det.
Redan före den här krisen, har vi fått kännas vid hur det kan se ut utanför akutmottagningarna. Nu står vi inför än allvarligare prövningar för sjukvården och dess personal. Alltså måste rättsväsendet omgående kunna klargöra att statsmakten, i det läge som vårt land är, inte kommer att visa den minsta fördragsamhet med hot och våld mot vare sig den sjukvårds- och räddningspersonal vars insatser kommer att vara avgörande för liv och död, eller de poliser som är till för att skydda dem och oss.
Politiska signaler och agerande i den här riktningen, såväl från regering som opposition vore välkomna.
