Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Trots en stökig utträdesprocess vill många britter alltjämt lämna EU. Bild: Ivan Marc/Shutterstock

Brexitväljarna ångrar sig inte

Många britter håller fast vid kravet på EU-utträde. Det säger något viktigt om den politiska omsvängning som skett i Europa på mycket kort tid.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Stödet för det svenska EU-medlemskapet blir allt starkare. Nio av tio svenskar menar idag Sverige bör vara kvar i EU, visar en ny undersökning från Demoskop. Samtidigt uppger 70 procent att de är ganska eller mycket positiva till EU, jämfört med cirka 50 procent för fem år sedan. En liknande utveckling syns i unionen i stort, där Europaparlamentets mätning förra året noterade ett rekordhögt stöd för EU.

Om man vill förstå bakgrunden till detta ligger det nära till hands att peka på turerna kring Brexit, som lär ha fungerat avskräckande för de flesta som någon gång lekt med tanken att lämna unionen. Det finns dock ett väsentligt undantag: de brittiska väljare som för snart tre år sedan röstade för utträde.

Även om opinionsundersökningarna idag visar på ett litet övertag för de som vill stanna kvar i EU är stabiliteten i Brexitopinionen slående. Varken rapporter om förlorade arbetstillfällen, risken för tomma butikshyllor vid en avtalslös Brexit eller de senaste årens politiska turbulens har i någon större utsträckning påverkat väljarna.

Tvärtom visar en ny undersökning från Yougov att de flesta som röstade för att lämna har stärkts i sin övertygelse sedan folkomröstningen. I en undersökning som gjordes i början av april menar 57 procent av de som röstade för att lämna att de idag är mer säkra på sitt beslut, medan 25 procent säger sig vara ungefär lika säkra som vid folkomröstningen.

Det understryker, som bland annat statsvetaren och populismforskaren Matthew Goodwin konstaterat i en artikel i nättidskriften Quilette (3/8-2018), att lämnaväljarna överlag röstade utifrån en faktisk politisk övertygelse om att EU underminerat såväl brittisk självständighet som kulturell identitet.

Det är uppfattningar som under lång tid funnits i den brittiska väljarkåren. Men de förstärktes och ökade i betydelse i och med den stora arbetskraftsinvandringen från Öst- och Centraleuropa som följde på EU:s östutvidgning. För många väljare blev det då tydligt hur Storbritannien avsagt sig kontrollen över ett viktigt politikområde samtidigt som man såg hur invandringen på ett högst påtagligt sätt förändrade samhället.

Föreställningen om okunniga väljare som manipulerades till att rösta för utträde - en bild som bland annat ges i filmen “Brexit: The Uncivil War” på HBO Nordic - stämmer helt enkelt inte.

Det innebär också att de underliggande konflikterna inte skulle försvinna om det hölls en andra folkomröstning. Oavsett om Storbritannien verkligen kommer att lämna EU eller inte lär halva väljarkåren fortsätta att vara missnöjd.

I boken “Prius or Pickup?” delar de två statsvetarna Marc Hetherington och Jonathan Weiler in de amerikanska väljarna i två värderingsmässigt skilda grupper: “fasta” och “flytande”. Den förstnämnda gruppen är mer orolig för kulturella och sociala förändringar, och föredrar därför det välkända och förutsägbara. Den senare är i högre grad entusiastisk inför det nya och avvikande. I allt större utsträckning är det konflikten mellan dessa två grupper som definierar det politiska livet på båda sidor av Atlanten.

Brexitfrågan är ett exempel på detta och hur politiska konflikter i allt större utsträckning knyter an till grundläggande frågor om vem man är: Är man en person som värnar den befintliga gemenskapen, eller är man en person som söker sig bort, på jakt efter något förhoppningsvis bättre.

Det syns inte minst i en undersökning som forskningsgruppen “The UK in a Changing Europe” lät göra i vintras och som visar att synen på Brexit på kort tid blivit central för brittiska väljares politiska identiteter.

Under lång tid dominerades politiken i de flesta demokratier av ekonomiska överväganden och intressen. Så sent som för några år sedan skulle många ha skrattat åt den som hävdat att väljarna i ett stort europeiskt land skulle komma att sätta önskan om nationellt självbestämmande eller kulturell gemenskap framför ekonomisk politiska-argument om jobb och tillväxt. Ändå var det precis vad en majoritet av de brittiska väljarna gjorde.

Stabiliteten i stödet för Brexit säger mycket om kraften i denna förändring.