Moderaterna konkurrerade länge med Liberalerna om att vara det mest EU-positiva partiet i svensk politik. En viktig förklaring var den tidigare statsministern och utrikesministern Carl Bildt. Bildt var inte bara pådrivande, han personifierade en visionär, för att inte säga utopisk, hållning till EU-samarbetet.
Det är inte särskilt konstigt att M kom att inta den här positionen. På 1980- och 1990-talen var Sverige liktydigt med socialdemokratiskt styre för många borgerliga politiker. Europa sågs som mer liberalt. EU-medlemskapet skulle omöjliggöra socialistiska experiment som löntagarfonder. Unionen var då dessutom främst inriktad på att främja frihandel och den inre marknaden. Det passade Moderaterna som hand i handske, även om det alltid funnits röster på högerkanten som varnat för överdriven överstatlighet och detaljstyrning.
I årets EU-parlamentsval märks det för första gången att Moderaterna håller på att ändra sin hållning. Alla de tidigare profilerade M-företrädarna i parlamentet, som också verkade i Carl Bildts anda har bytts ut: Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner, Maria Corazza Bildt.
Visserligen är fortfarande Moderaternas grundhållning att det behövs mer samarbete, men fokus ligger nästan helt och hållet på att, med hjälp av EU, skydda Sverige från yttre hot. Det är internationella brottsligor, terrorister, illegala invandrare och miljöhot som EU ska vara ett värn emot. Partiet är däremot kritiskt till att ge EU mer makt över arbetsmarknad och socialförsäkringar. Det är en klassik högerposition. Även om tonvikt och tonfall skiljer sig åt så är det tydligt att M, KD och SD 2019 intar en liknande hållning i många sakfrågor. Skillnaden är att medan M betonar EU-samarbetets fördelar och SD oftast dess nackdelar så intar KD en retorisk mellanposition.
Den här förändringen är egentligen lika naturlig idag som den tidigare utopismen var på 1990-talet. Frågan om vi ska vara med i EU-samarbetet eller inte är i hög grad överspelad. EU är ett faktum. Nu är frågan snarare vad EU ska göra och då blir det naturligt att partierna till höger värnar ”statens” hårda funktioner och vill hålla nere skattetrycket (alla svenska högerpartier säger nej till att ge EU beskattningsrätt), värnar frihandel och kritiserar ökad byråkrati.
Moderaterna har uppenbart också tagit intryck av det senaste decenniets kritik mot just teknokratiska eliter med stora visioner. Carl Bildts tid är på så sätt till ända. Tanken på att göra EU till en superstat som kan ta upp den globala konkurrensen med Kina och USA, inte bara ekonomiskt utan även militärt och politiskt, har aldrig funnit någon särskilt god jordmån hos svenska folket. Sverige är en frihandelsvänlig småstat. Men imperiedrömmar har varit något onaturligt för oss de senaste två hundra åren, egentligen sedan adeln tappade sitt inflytande över politiken. Att samarbeta med andra inom ramen för EU, eller till och med NATO, är en sak. Att ingå i ett imperium med globala ambitioner är något annat.
2020-talets frågor är andra än 1990-talets. Och det går inte att komma ifrån att M inte känner sig lika självsäkra i det nya politiska landskapet. En debatt om EU:s planer på att lägga sig i socialpolitiken kan ha svårt att entusiasmera, speciellt som huvudmotståndaren Socialdemokraterna valt att spela ned sakpolitiken till förmån för svulstig retorik och brunsmetning. M har istället valt att fokusera på de hårda sakfrågorna kring brott och säkerhet, men där är konkurrensen om uppmärksamheten stor.
Inte blir det lättare av att kandidatuppställningen är tämligen svag. Förstanamnet, den tidigare partisekreteraren Tomas Tobé, gör sitt bästa för att föra ut partiets budskap. Men både hans karisma och trovärdighet står sig ändå ganska slätt jämfört med en Hökmark eller Fjellner. De smått bisarra valfilmerna där Tobé ”inte vill ha kriminella räkor på pizzan” ökar inte heller på trovärdigheten.
De övriga toppnamnen har varit relativt osynliga. Andranamnet och trotjänaren, Jessica Polfjärd, har suttit i riksdagens skatteutskott för M i fyra mandatperioder men profilerar sig nu på miljöfrågor. Tredjenamnet, Jörgen Warborn är inriktad på företagarfrågor och fjärdenamnet, Arba Kokalari, fokuserar på demokrati och mänskliga rättigheter. Men de tar inte utrymme i debatten.
Man kan tycka att ett parti som betonar vikten av europeiskt samarbete, och tillika är det ledande svenska oppositionspartiet, borde ha ansträngt sig mer för att vaska fram starka kandidater.
