Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Boström: Populismen förstås bäst som motreaktion

För att förstå dagens populism måste den sättas in i ett större samhällshistoriskt sammanhang.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I veckan anordnade Ax:son Johnsonstiftelsen ett heldagsseminarium om vår tids uppstickarideologi: populismen, med en rad forskare. Någon riktig enighet om vad populism är för något finns nu inte. Existerar det ens en populistisk ideologi? Vissa menar att den främst är en politisk stil kopplad till karismatiska politiska ledare med breda leenden, som gärna syns omgivna av vanligt folk. Men vad har egentligen Hugo Chavez, Ian Wachtmeister och Beppe Grillo gemensamt i övrigt? Och våra vanliga politiker? Var Göran Persson populist när han dansade med kossan Doris i TV?

Ett alternativt synsätt som vunnit stöd på senare år är att populismen ska ses som en ”tunn ideologi”. Den tunna ideologiska kärnan utgörs då av motsättningen mellan folk och elit, kombinerat med en föreställning om ett enhetligt folk.

Det som skiljer populismen från socialismen enligt detta synsätt är att kulturkamp, snarare än klasskamp och ekonomiska konflikter står i centrum. Ett problem med detta är emellertid att vänsterpopulismen lätt försvinner ur begreppet.

Frågan är om det går att förstå populismen enbart analytiskt. Dagens populism måste nog snarare sättas in i sitt historiska sammanhang. Populismen är en motreaktion.

Socialismens gradvisa reträtt började redan i slutet av 1970-talet, accelererade efter murens fall, för att till sist bli helt oigenkännlig som ideologi. Den vänster som en gång ansågs företräda folket uppfattas numera i allt högre grad som en moraliserande överhet, ointresserad av klass, men med ett överdrivet intresse för perifera symbolfrågor.

Den traditionella högern valde under samma tid att satsa alla sina kort på ekonomiska expertresonemang, globalisering och individualism. Högern angrep staten. Vänstern nationen. Nationalstaten stod utan försvarare. Bägge glömde de att nationalstaten utgör fundamentet för den liberala demokratin.

Klyftan mellan folk och elit var knappast mindre förr. Däremot har legitimiteten för eliten naggats rejält i kanten på senare år. Det beror inte bara på politiken. Partierna har tappat medlemmar. Tempot är högre och politikerna tvingas att förhålla sig till medierna mer än till sina väljare (något ärkepopulisten Donald Trump framgångsrikt valde att strunta i).

Politikerna har också aktivt valt att frånhända sig sin makt; till jurister, ekonomer och byråkrater. Man har talat om ”marknaden” eller ”mänskliga rättigheter” som vore de naturlagar istället för valda ståndpunkter i syfte att främja avregleringar eller invandring. Kombinera allt detta med digitaliseringen, som slagit sönder alla former av informationskontroll, och revolten blir ett faktum. 

Att populister ofta saknat en tydlig ideologi har snarast varit till deras fördel, i en tid när andra låst fast sig vid mer eller mindre abstrakta projekt. Men ett land kan inte styras utan vissa liberala principer, om det vill förbli anti-auktoritärt. Populister har svårt att inse det, om de ens bryr sig.

Eliterna har å andra sidan haft svårt med insikten att de verkar i ett sammanhang, att de tillhör en befolkning på en bestämd plats. Den arrogansen har straffat sig i land efter land.