Historia är svårt. Värdet med att läsa historia är inte minst att förstå hur komplex samhällsutvecklingen är. Tyvärr kommer många människor enbart i kontakt med den ganska förenklade historieskrivning som ges i grundskolan. Där framstår historien lätt som linjär och närmast förutbestämd.
När historiska referenser ges i den offentliga debatten är det oftast i form av platta och ytliga analogier. En sådan populär myt är att vi idag skulle leva i en politisk miljö som går att jämföra med 1930-talets. Inte ens statsvetarprofessor Marie Demker klarade att hålla sig ifrån antydningar om att tredje riket står för dörren när hon skrev på GP:s debattsida i onsdags.
Hur såg det då ut på 1930-talet? Demokratin hade bara några år på nacken. Weimarrepubliken varade i 14 år (1919-33). Styrelseskicket hade ett mycket svagt stöd bland etablerade samhällsskikt och militär. Tyskland genomgick minst två kupp/revolutionsförsök under perioden (ett kommunistiskt 1919 och ett nazistiskt 1923). Landet plågades av väpnade frikårer som slogs på gatorna.
Det politiska våldet var utbrett. Både kommunister och nazister var öppna med att man hade som mål att avskaffa demokratin. Det rådde massarbetslöshet och hyperinflation. Delar av Tyskland var ockuperat av utländsk makt. Ekonomin var uppbunden av enorma krigsskadestånd. I öster fanns en totalitär stat som hade som mål att sprida kommunismen över världen och som hade starkt inflytande över kommunistpartierna i väst. I stort sett hela öst- och Sydeuropa var diktaturer (undantaget Tjeckoslovakien och delvis Spanien som kastades in i ett inbördeskrig).
Är detta jämförbart med att Ebba Busch Thor talar om ”svenska värderingar” i Almedalen? Parallellen är förstås smått hysterisk, och nog främst ett uttryck för att historieämnet länge försummats här i Sverige. Men det är också ett uttryck för att vi lever i en period av snabba förändringar. Att ta sin tillflykt till en närmast sagoliknande historiskrivning blir ett sätt att hantera en värld man inte längre förstår. I sin populärhistoriska version framstår alltid världen av igår som mer begriplig än samtiden.
Men det finns anledning att vara varsam med historien. En slarvig historieskrivning står inte bara i vägen för verklig kunskap. Den riskerar också att trivialisera de vidrigheter och brott mot mänskligheten som begåtts historiskt. Vår tid måste förstås på sina egna villkor, även om det är svårare.
