Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Boström: Boström: Mångkultur ställer högre moraliska krav

Ett mångkulturellt samhälle ställer i praktiken högre krav på var och en av oss att hantera både våra fördomar och obekväma fakta, skriver gästkolumnisten Håkan Boström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

För ett par veckor sedan berättade Expressen om hur en medelålders man aggressivt trakasserat ett 12-årigt barn med rasistiska glåpord på tunnelbanan i Stockholm. Mannen gjorde senare en Hitlerhälsning på perrongen och var möjligen inte helt psykiskt stabil. 

Detta är ett övertydligt exempel på vardagsrasism. Att missbrukare, drogpåverkade eller psykiskt sjuka individer går över gränsen är nu inget nytt. Det är tyvärr inte heller den svenska bristen på civilkurage. Ingen i tunnelbanevagnen vågade säga ifrån. 

Svenskar tillhör på papperet de mest toleranta folken i världen. Ändå har denna tolerans ett drag av kylighet och konvention. När sociologen Maja Lilja undersökte svenska medelklassmammors attityder och val visade det sig det att samtidigt som de talade sig varma för mångfald valde de bostad och skola enligt segregerande principer. 

Antirasism handlar, liksom all moral, om praktisk handling, inte abstrakta teorier eller vilja att passa in i gruppen. I en tid när invandring och integration diskuteras allt mer intensivt finns det skäl för var och en att tänka på de egna attityderna. För de av oss som påtalat integrationsproblem finns också ett ansvar att markera mot fördomsfulla uttalanden och kommentarer. Att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken eller att det finns problem med islamistiskt extremism ger självfallet inte rätt att generalisera alla i en viss grupp. 

På ett paradoxalt sätt har den officiella hållningen av problemförnekelse i svensk debatt snarast underlättat rasistiska fördomar. Det mer eller mindre uttalade motivet till att tidningarna inte velat skriva ut vilka etniska grupper som ägnar sig åt viss brottslighet eller att regeringen vägrar ta fram statistik på området är att det skulle underblåsa fördomar. Som om fakta i sig skulle göra det legitimt att vara rasist. 

Den antirasism som bygger på tanken att rasism är en naturlig följd mot grupper där det finns sociala problem är dock inte värd namnet. Den är uttryck för ett förlegat von obenperspektiv. Till detta ska läggas att mörkandet skapar utrymme för ohämmad ryktesspridning och minskar tilliten till offentliga institutioner. 

Ett mångkulturellt samhälle ställer i praktiken högre krav på var och en av oss att hantera både våra fördomar och obekväma fakta. Det går inte att alltid ta det säkra före det osäkra. Intresse- och värdekonflikter är ofrånkomliga. 

Ingen av oss kommer helt kunna frigöra oss från våra fördomar. En äldre kvinna som möter ett stökigt ungdomsgäng har kanske anledning att vara på sin vakt, även om det i 95 procent av fallen inte finns någon anledning till rädsla. Men var och en kan göra så gott vi kan för att behandla andra människor som människor i första hand. Att säga ifrån när vi ser övertramp, och om möjligt ingripa efter förmåga. 

En sak är säker. Läpparnas bekännelse till abstrakta ideal, tron att staten ska ta sköta moralen åt oss eller förnekelsen att mångfald även innebär verkliga problem och konflikter duger inte längre.