Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Håkan Boström: Boström: Hellre snus än rök och rus

Synen på snuset hänger intimt samman med samhälls-.och människosyn. Utopin om ett drogfritt samhälle får inte bli det godas fiende.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Fint som snus. Snustorrt. Snusförnuftig. Uttrycken vittnar om det svenska snuset som något av en nationalklenod. Inte minst i Göteborg har snuset en lång och anrik historia. Staten har dock främst behandlat snuset som en kassako, inte minst under senare år. Sedan 2007 har punktskatten på snus höjts med närmare 300 procent. En stor del av skulden faller på regeringen Reinfeldt.

Som framgick i ett reportage i söndagens GP har de höga snuspriserna det senaste decenniet skapat en växande svart marknad, både för smuggling (egentligare en slags falsk export då snuset tillverkas i Sverige) och egentillverkning. Det kommer knappast som en överraskning.

Snusskatten motiveras med omsorg om folkhälsan. Men den främsta förklaringen till den är utan tvekan att den varje år drar in mer än 2 miljarder kronor till statskassan. En skatt som i första hand drabbar låginkomsttagare.

Snusets hälsoeffekter är omstridda. Att snus skadar vävnaderna i munhålan vet varje snusare. Enligt vissa studier anses snuset även öka risken för cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Men de negativa hälsoeffekterna är små, jämfört till exempel överdrivet drickande, fetma och framförallt jämfört med cigaretter.

Det sistnämnda är centralt. Sverige har lägst dödlighet i tobaksrelaterade sjukdomar inom EU. Förklaringen ligger i att bara 12 procent av svenskarna är rökare. EU-snittet är mer än dubbelt så högt. Sveriges framgångar hänger i sin tur samman med att var femte svensk snusar.

Snusfrågan fångar därför ett klassiskt dilemma inom politiken: Att det bästa inte får bli det godas fiende. Många inom läkarkåren är skeptiska till snus som rökavvänjning. Snus är trots allt hälsovådligt och beroendeframkallande. Men man måste ta med i beräkningen att många snusare troligen varit rökare om snuset inte funnits.

Grundfrågan är om man anser att ett samhälle kan utrota alla droger. Om svaret är nekande så är det förstås det eftersträvansvärda att människor använder de droger som ger minst skador. Man ska inte tro annat än att inställningen till utopin om det drogfria samhället i grunden är politisk.

Det är ingen slump att förslaget om rusdrycksförbud var en av tidens största politiska frågor vid demokratins införande i Sverige. Den splittrade till och med dåtidens liberaler i två partier.

Synen på droger är intimt förbunden med både människosyn och samhällssyn.

Om man ser alla former av droger som något ont är beskattningslinjen och i förlängningen förbudslinjen naturlig, speciellt om man samtidigt anser att staten har rätt och skyldighet att ”befria” människor från ett osunt leverne.

Men om man ser stimulantia som en naturlig del i varje mänsklig civilisation faller den puritanska utopin. Människan har använt droger i alla tider. Den stressade nutidsmänniskan har knappast ett mindre behov av det. De individuella förutsättningarna att klara sig utan droger varierar också, inte minst beroende på livssituation.

Förbud och straffskatter leder med det senare perspektivet ofta bara till att missbruksbeteendet flyttar över till något annat. Det är nu ingen enkel fråga. Bägge de här linjerna har poänger. Alla former av beroenden är dåliga för individen, speciellt de som skadar hälsan. Men de flesta av oss varken kan eller vill leva ett liv i total disciplin.

En liberal grundprincip är att det faktiskt är bra om det finns dåliga val att göra. Endast så kan vi lära oss att göra de bra valen, eller i varje fall de mindre dåliga. Snusandet tillhör dessa ”mindre dåliga” val. Hur man ser på snuset beror i hög grad på vad man jämför med – drogfrihet eller annat missbruk – och om man i sin tur tror ett samhälle utan stimulantia är möjligt och önskvärt.

Att straffa ut snuset skattevägen har visat sig få oförutsedda effekter i form av svarthandel och illegal tillverkning. Men kan även leda till oförutsedda effekter för folkhälsan och det individuella välbefinnandet. Försiktighet anbefalles renhetsivrande politiker.