I fredags kom beskedet att Åke Ortmark (1929-2018) gått ur tiden. Ortmark var en legendar inom svensk journalistik. Som en del av de tre O:na, Lars Orup, Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark bidrog han till att introducera den så kallade skjutjärnsjournalistiken till Sverige på 1960-talet.
Skjutjärnsjournalistiken gick ut på att ställa makthavare till svars, med skarpa frågor och följdfrågor. I dag tas det närmast för givet. Men före 1960-talet dominerade en underdånig och respektfull inställning, där ledande politiker själva kunde välja vem som skulle få intervjua dem, eller till och med formulera frågorna som skulle ställas.
1960-talet genomsyrades av en ofta USA-inspirerad och i grunden radikal tro på förnuftet. Alla auktoriteter skulle ifrågasättas. Inte minst det nya TV-mediet spelade en stor roll för förändringen.
Televisionen är ett betydligt intimare medium än radion. TV lämpar sig inte på samma sätt för envägskommunikation. Journalisterna var nu inte längre bara reportrar som återgav vad makten ville ha sagt, utan aktörer i sin egen rätt, ofta med anspråket att stå på ”den lille mannens sida”.
Mycket har hänt sedan dess. Makthavare, både inom näringsliv och politik, har idag ofta professionella kommunikatörer anställda. De är inte sällan tränade i att undvika att svara på frågor. PR-konsulter jobbar heltid med att påverka mediebilden åt sina uppdragsgivare.
På senare år har dessutom digitaliseringen medfört ett kraftigt ifrågasättande av journalisternas självpåtagna roll som folkets företrädare mot makten.1960-talets strävan efter en upplyst offentlighet, ledd av en påläst journalistkår, har fått sig både en och flera törnar.
Men 1950-talets tassande för makten är oåterkalleligen borta. Att ifrågasätta överheten har snarare blivit ett starkare imperativ än någonsin. Alla måste idag kunna förklara sig i offentligheten. Det kan vi inte minst tacka Ortmark och hans kolleger för.
