Mitt under turerna kring Svenska Akademien intervjuade Svenska Dagbladet en fransk kritiker som menade att akademins sekreterare, Sara Danius, borde ha avgått redan när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Synpunkten verkar lätt apart i en svensk kontext. I Sverige ställs som regel aldrig några avgångskrav utifrån estetiska kriterier. Skandaler eller moraliskt tveksamma uttalanden tvingar bort folk. Ett dåligt utfört arbete gör det nästan aldrig. Kvalitet räknas inte.
Men Svenska Akademiens devis är fortfarande ”Snille och smak”. Förebilden när den instiftades var just den Franska Akademien. Kvalitet var något man tog på allvar under 1700-talets upplysning, och något man fortfarande tar på allvar i länder som Frankrike.Sverige är nu inte Frankrike. Vårt land har aldrig varit en kulturnation i denna elitkulturella mening. De senaste decennierna har de sista resterna av ”Snille och smak” systematiskt slipats bort. Skillnaden mellan kultur och nöje är sedan många år utsuddad från svenska kultursidor. Forskare och författare syns allt mer sällan.
Sveriges främsta Bourdieu-kännare, Donald Broady, skrev en gång att medan vägen till de franska kultursidornagår via elituniversitet går den i Sverige via ”den kulturella medelklassens krogar i Vasastan och på Söder” i Stockholm. Det är inte verklig kunskap, eller genuint intresse för konst och litteratur som premieras för att få tillgång till de stora morgontidningarnas kultursidor. Det är medlemskap i de rätta nätverken.
Undantag finns förstås. Men regeln är att man ska känna till den kulturella medelklassens oskrivna normer och subtila uttryckssätt. Inte sällan handlar det om lätt distans och ironi, en förkärlek för metaforer och fokus på det privata, det egna jaget. Tydlighet återfinns endast när det avvikande och genuint normbrytande ska fördömas. Det är en hållning som är väsensskild från analys och fördjupning.
Det vore felaktigt att reducera detta till en höger-vänsterfråga. Tio dagar av tio läser jag hellre Aftonbladets socialistiska kulturredaktör, Åsa Linderborg, än Dagens Nyheters dito Björn Wiman. Linderborg har nämligen oftast något av värde att säga. Hon har delvis arbetarklassbakgrund och är disputerad historiker.
För en tänkande läsare är åsikter underordnat förmågan att skriva självständigt. Wiman företräder å andra sidan sällan något annat än de för dagen dominerande åsikterna i den urbana medelklassens kulturella kotterier. De nätverk som fört honom till hans position. Han är normen. Hon är undantaget.
Detta är något man bör hålla i minnet när kulturskribenter, som Wiman, nu talar om att ”modernisera” Svenska Akademien, eller att den ska avspegla ”samtiden”. Finare ord för att den fullständigt ska spegla de mediala och kulturpolitiska nätverken i huvudstaden. Akademien provocerar. För att den fortfarande avviker. För att den är excentrisk, oberoende och stursk. För att den säger sig värna kvalitet och kunskap, snarare än mångfald och moral. Kort sagt, för att den är den svenska kulturmedelklassens motsats.
