Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Södermalm. Det är den övre medelklassen som har övergett samhället som gemensamt projekt.

Boström: Eliten som checkade ut

Ledare: Svensk kultur handlar om att upprätthålla ett minimum av samhörighetskänsla och identifikation med det egna landet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Existerar det svenska värderingar? Frågan har renderat en rad debattinlägg, varav de flesta går ut på att förneka existensen av sådana värderingar. I en ledarartikel i Dagens Nyheter (14/7) kritiserar exempelvis Hanne Kjöller mig för att inte explicit vilja definiera vad svenska värderingar är i min ledare ”vårt behov av nationalism” (GP 13/7).

Nu tror jag inte att värderingar tydligt går att skilja från kultur, traditioner och mentalitet. Det är en glidande skala. Det är svårt att förneka att det finns en svensk kultur eller att Sverige skiljer sig från andra länder. Det gör inte heller Hanne Kjöller. Men hon frågar sig vilka värderingar som är unikt svenska och påpekar att hon själv har mer gemensamt med kolleger i Norge eller Uganda än hon har med inringarna till Ring P1.

Jag är beredd att ge henne rätt. Tar man varje svensk värdering för sig så går det naturligtvis att hitta liknande värderingar i andra länder – inte minst i våra grannländer. Den svenska kombinationen av värderingar är dock unik för Sverige. Den som bott i Norge vet att det även finns skillnader mot vårt närmsta grannland.

Poängen är att det är vårt lands unika historia, kultur och värderingsuppsättning som ger samhället dess identitet – en identifikation som gör att vi vill bidra till det gemensamma och känner oss hemmastadda. Ett land kan inte reduceras till kvadratmeter och ett antal atomära individer. Samhället är inte någon maskin. Vi föds in i en gemenskap, vi delar erfarenheter, historia, språk och vissa normer. Utan denna gemenskapskänsla upphör faktiskt samhället ganska snart att fungera.

Kjöllers anmärkning att hon har mer gemensamt med sina kolleger i andra länder än med vad som får betraktas som ”vanligt folk”i det egna landet sätter faktiskt fingret på en kärnfråga. Har eliten checkat ut?

Den amerikanske historikern, Christopher Lasch, konstaterade redan för 20 år sedan att samhällets eliter var på väg att lämna gemenskapen (”Eliternas uppror och sveket mot demokratin”). Under merparten av 1900-talet gick den övre medelklassen i spetsen för samhällsbygget. Man engagerade sig i lokalsamhället, samlade in pengar och deltog i den offentliga debatten. Man insåg att privilegier förpliktigar. Sedan ett antal decennier tillbaka har samma klass alltmer kommit att vända sig inåt. Den egna privata karriären står i fokus. Man köper sig fri, bosätter sig med likasinnade och vill helst inte ha med resten av befolkningen att göra. I Sverige är detta fenomen som mest tydligt i Stockholms innerstad.

Urbanisering och avindustrialisering har drivit på förändringen. Men den har också forcerats fram av ett värderingsskifte mot en extrem individualism som accelererat efter 1968. Att välfärdsstaten tagit över nästan allt socialt ansvar har underlättat illusionen att ingen behöver ta personligt ansvar.

Vad händer med ett samhälle där människor slutar att bry sig om det gemensamma? När medborgaranda har ersatts med betalda proffspolitiker och proffstyckare? När viljan att stå i rampljuset helt har slagit ut viljan att praktiskt förbättra samhället? När all idealism har kanaliserats till en närmast religiös kamp för abstrakta principer eller grupprättigheter?
Jag tror att svensk kultur måste förstås som behovet av att upprätthålla ett minimum av samhörighetskänsla och gemensamma ideal. Visst kan man göra kataloguppräkningar av svenska värderingar; jämlikhet, noggrannhet och arbetsmoral. Men kultur måste i första hand förstås som ”tyst kunskap”–något man lär sig i handling, genom interaktion med andra människor.

Det ska finnas tolerans för avvikare. Men det måste också finnas något som förenar. Vi kan inte strunta i att identifiera oss med de människor som lever på samma plats. Om samhällets eliter mest har oförståelse och förakt till övers för dem som finns runt omkring – och dagligen får deras vardag att fungera – så kommer det naturligtvis att leda till en reaktion. Och fallet brukar bli tungt för eliter som tappat kontakten med sin egen befolkning.