I fredags släppte riksbanken sin andra delrapport där man tittat närmare på om Sverige, som första land i världen, ska införa en elektronisk krona. Riksbanken själv är positiv till idén.
Det här handlar nu inte om att ersätta mynt och sedlar. Det finns i dagsläget inga planer på att avskaffa kontanterna. Den parlamentariska Riksbankskommittén föreslog så sent som i somras att tillgången till kontanter skulle säkras i hela landet.
Men kontantanvändningen minskar kraftigt i Sverige. Mellan 2010 och 2016 sjönk andelen kontantbetalningar i handeln från 40 till 15 procent. Svenskarna föredrar att betala med kort. Med tillgången till tjänster som Swish är det många som skippat kontanter helt och hållet.
Vi använder med andra ord redan digitala pengar i väldigt stor utsträckning. Men, och det är nu det blir lite krångligt, vad många inte tänker på är att det är skillnad på bankpengar och riksbankspengar. Privatpersoner har idag bara tillgång till riksbankspengar i form av kontanter. Bankerna kan däremot både låna och sätta in pengar digitalt hos riksbanken. De digitala pengar vi, som privatpersoner, har på bank- och kreditkort är just bankpengar.
Riksbankspengar är en fordran på svenska staten. Staten garanterar deras värde. Bankpengar är däremot en fordran på banken. En e-valuta handlar om att även privatpersoner ska kunna ha tillgång till digitala riksbankspengar, det vill säga slippa banken som mellanled.
Detta kan tyckas som en teknikalitet. Men det är det inte. Bankpengarna är inte lika säkra som statens. Går banken i konkurs så förlorar spararen de pengar som överstiger den statliga bankgarantin (i dagsläget 100 000 Euro). Det berör förstås inte så många, men är principiellt viktigt.
När det nu är tekniskt möjligt så finns det ingen anledning att särbehandla bankerna vad gäller tillgång till riksbankspengar. I praktiken innebär detta att privatpersoner kommer kunna ha sitt sparande i riksbanken och även använda e-valutan som digitalt transaktionsinstrument.
Det innebär inte att staten går in och konkurrerar på en privat marknad. Det är nämligen staten som ger ut de digitala riksbankspengarna idag. Kontanter fungerar i praktiken på samma sätt. Men det är förstås opraktiskt att ha stora belopp i kontanter.
Skillnaden mellan riksbankspengar och privata bankpengar kan vara svår att förstå. Men bankerna ”tillverkar” faktiskt pengar när de lånar ut pengar.
När banken till exempel lånar ut en miljon kronor till en kund som ska köpa en bostadsrätt så får kunden en skuld till banken på en miljon (bankens fordran är värd en miljon). Men säljaren av lägenheten får också en miljon. I termer av kassaflöde har det uppstått en miljon ur intet. Detta clearas sedan mellan bankerna genom att man utgår från att säljaren sätter in sin miljon på banken.
Banken tjänar sina pengar på skillnaden mellan in- och utlåningsränta. Men i processen ökar både in- och utlåningen, det vill säga den totala summan pengar. Bankerna kan dock inte skapa hur mycket pengar som helst. Begränsningen ligger i att banken har ett kapitaltäckningskrav. Bankens eget kapital måste uppgå till en viss procent av det utlånade kapitalet (7-10 procent beroende på hur man räknar).
Denna rätt att tillverka pengar tillkommer bankerna för att den anses gynna ekonomins dynamik. Men bankpengar är som sagt inte lika säkra som riksbankspengar på grund av insättningsgarantins begränsning. Bankverksamhet är trots allt affärsverksamhet och staten kan inte garantera alla fordringar på banken.
Inrättandet av en e-valuta är därför ett rimligt steg. Det är egentligen bara en digital variant av nuvarande kontantsystem för riksbankspengar. Men med fördelen att det säkrar spararnas pengar. Privatbankerna kommer även fortsatt ha hand om utlåningen, och med den förknippade riskbedömningar. Det är också en rimlig ordning, eftersom det till skillnad från inlåningen rör sig om affärsmässiga beslut. Det är något annat än att förse medborgarna med valuta, och medför ett risktagande som staten inte bör ta på sig.
